Senaste inläggen

Av Cecilia - 8 februari 2010 12:23

Nu har det hänt igen, det som alla anhöriga och inblandade varit rädda för, det som inte fick hända har hänt.


Jag känner inte dom omkomna så jag sörjer inte på det viset som vissa andra gör, utan jag sörjer i egenskap av medmänniska och föredetta anhörig till utlandstjänst mission.


Jag lider med er vännerna och de anhöriga och hoppas ni får all tröst som behövs.


R.I.P

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6563354.ab


ANNONS
Av Cecilia - 7 januari 2010 09:10

efter en snabb titt in på min blogg såg jag att det fortfarande är människor som läser den, jag känner mig därför lite skyldig att skriva lite hur läget är nu.


Många gånger är livet här hemma som det var innan missionen, men jag vet att han nu vill åka igen, det landet han nu vill åka till har inte mission just nu, utan kommer att ha om ca: 3år om jag förstått rätt.


Ibland händer det saker i ens liv som gör att minnerna från tiden som soldatfru kommer tillbaka, man glömmer så lätt.

i vårat förhållande är min man gansla självisk, det är han som sätter sig själv i första hand, trots att han många gånger blivit bättre än innan han åkte i väg, men hans tänkande är ibland det samma.


Vi är numer en 3 barns familj och det innebär att han vill åka iväg igen när vi har 2 barn på skolan och en på dagis och jag pluggar på högskola, för mig en mer jobbig tid i livet att dra, men sån är han.

Vi får väl se hur det slutar.


Tänker på alla anhöriga som försöker få vardagen att gå ihop utan att hela tiden oroas av vad som händer där nere, en medalj ska ni ha, stå på er.

kram

ANNONS
Av Cecilia - 5 juni 2009 20:23

Nu har det gått en tid sedan allt hände, vi överlevde denna omgång, ibland undrar jag om han är sugen att åka igen, men det är nog inget han skulle erkänna om jag frågade.

Bloggen har jag haft för mig själv, den har han inte läst, han vet att den finns, men inte så mycket mer än så och jag tycker det är skönt, han har säkert pratat med vänner om hur jobbigt det varit där nere osv. och mitt beklagande har jag lämnat till bloggen och den får jag ha privat, iallafall från honom. 

Av Cecilia - 16 april 2009 16:24

Nu har det gått en tid, närmare bestämt 4 månader sedan han kom hem, det låter kortare än vad det känns.

Vi har väl fallit tillbaks i vardagen som den var innan han åkte, men människor runt omkring oss undrar om han kommit hem än.... när dom ser att jag är gravid, så kan jag få lite kommentarer som; jag trodde han var på utlandstjänst osv. men jag har blivit ganska rapp i käften och påpekar att han faktiskt har haft leave också.


Ikväll beger han sig ner till Skövde där dom nu skall återsamlas alla som var ner, kul för dom.

Men jag känner återigen en saknad att få träffa dom människor som delat hans tid där nere, dom har ju trots allt sett och varit med om saker som är utöver det vanliga och då är det bra att ha folk man litear på som finns nära och jag hade velat vara en del av det för att öka min förståelse för saker och ting.

Men någon gång kanske även vi anhöriga kan få vara med på en kant också, vem vet det kanske blir i samma veva det blir fred på jorden ;) 

Av Cecilia - 4 februari 2009 10:52

Jag skrev till boken, men efteråt mådde jag så dåligt, huvudvärk i 2 dagar och på snudden till ångest känslor, huvudvärken slog till i slutet av skrivandet, så hårt att jag till och med spydde, så jag läste aldrig igenom texten innan den skickades iväg, jag har ännu inte vågat läsa den, rädd att få huvudvärk igen, det är så många känslor som försträngs och göms undan så jag fick en chock när allt kom tillbaks.

I vargdagen så har jag bestämt mig för att läsa hemma på distans, läsa in gymnasiebetygen, men på någon konstigt sätt har jag blivit så sällskapssjuk att jag försöker hitta på alla ursäkter jag kan för att inte sitta ensam hemma och läsa, tror jag har varit hemma för mycket medan Mannen varit borta.

Han har sökt en utbildning i södra sverige på 1,5år som självklart har inom försvaret att göra, så han fick blodad tand för försvaret, första uttagningen är i mars, för att se om han går vidare tills nästa.


Det lustiga för mig är att det var jobbiga stunder för mig och barnen när han var borta och när han kom hem, så glömmer jag ibland att han inte är hemma jämt, han har ju trots allt jobbet att gå till, borta vissar helger pga. hemvärnsövningar och dom är flera helger i februari, jag började bla. att plugga för att slippa jobba så mycket helger eftersom vi i familjen inte träffas så ofta då, lustigt nog så är det inte bättre nu, men barnen är glada att jag finns hemma iallafall :) 

Av Cecilia - 13 januari 2009 09:55

Sitter och försöker sammanfatta inför boken som skall skrivas, men jag hakar hela tiden upp mig på.... om han skulle åka igen....

Jag vill att anhörighetsträffarna skall bli bättre, informationen om när dom sker bör komma ut tidigare, så fler har möjlighet att komma, gärna tips om billiga boenden får gärna finnas med, det är faktiskt folk som åker väldigt lång väg, önskar därför också att tiden kanske kan utökas en aning.  Så att man kan ha möjlighet att lära känna andra i samma sits, för tro mig det behövs, det underlättar mycket när man kan fulla varandras tankar och förståelse, för sånt är det stor brist på i omgivningarna.


Önskar även att information om tex. när han kommer hem kan komma till dom om inte har möjlighet  att komma på anhörighetsträffen.


Jag önskar även att det finns nummer eller tips på vart jag kan vända mig när allt blir för jobbigt, kanske psykiskt jobbigt för barnen. Jag ska ju som anhörig klara allt själv.

Vill även veta vart jag ska vända mig om min man beter sig underligt efter han kommit hem, för oss har det gått bra- än så länge, vi hade så fullt upp när han kom hem så vi har inte hunnit landa riktigt.

Nu efteråt märker jag att han har ett stort kontrollbehov och vill gärna att vi alla i familjen skall lyda det.  Han har även blivit ganska folkskygg, vi firade jul med hans släkt och det var han som drog sig undan till ett annat rum istället.

Av mina svärföräldrar fick jag på senare tid veta att detta brukar vara normalt, dom hade varit på träffen.

Frågan är ju bara hur länge? 

Av Cecilia - 22 december 2008 07:51

Nu är alla klappar köpta och han har inte en aning vad som barnen önskar sig, vilken tur att jag vet det då och dessutom tycker om att shoppa, men med hanen på hjärtat hade han nog inte så stor koll på det innan han for heller.


Jag hade gruvat mig lite för att ha en glöggafton för våra bekanta då jag trodde att kvällen kanske skulle handla om Afghanistan, trots att min man påpekade att han inte ville prata om det, han skulle bara säga att allt var bra, så kunde dom prata om det en annangång.


Men eftersom flera av killarna tilhörde hemvärnet så kan man väl kanske räkna ut hur kvällen skulle se ut, han visade ju självklart stolt upp en massa bilder på datorn och tur som jag hade så var det iallafall en tjej som inte var intresserad, så vi hade väldigt trevligt och kunde prata annan gojja. 


Av Cecilia - 15 december 2008 10:14

Igår var vi på klass disco, där var både syskon och föräldrar var, ganska trevligt, ändå tills flera föräldrar kom fram i omgångar för att höra  hur Mannen har det och hur det varit, frågor som: längtar du inte tillbaks, återkom ständigt.

Aningen förvånad av all uppmärksamhet av vissa föräldrar som knappt hejjar i vanliga fall blev svaren mer smärtsamma för mig, då han säger att han längtar inte tillbaks, än.

Och det bästa med att vara hemma är att  här är det ingen som skjuter på en, för det behöver han inte vara orolig för här..... 

( han glömde visst sin besvikna fru :) )


Jo, nog är det skönt att känna sig älskad...... 

till hans försvar, så visste han inte vad han skulle svara. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se