Alla inlägg under mars 2008

Av Cecilia - 31 mars 2008 18:33

Allt kändes så bra, jag började äntligen känna mig possitiv igen.

Nu har jag gått igenom förnekandet att han skall åka- jag klarar mig själv, inga problem, det är ju bara 11 månader sammanlagt- fasen.

Sen kom jag till fasen, där jag kände att allt rasar, vad är det som händer, tårarna rinner hela tiden, längtan, ensamheten.

Men i helgen när han kom hem, så började jag verkligen få koll på läget- vi pratade mycket, jag kände att jag inte var lika orolig, han förklarade att han kanske inte skriver kram, puss osv. men han bryr sig och hans sätt att göra det är bla. att skicka godnatt sms, förra veckan pratades vi vid 1gg, plus 1 sms, jag förstår att han är trött på kvällarna, det är ju jag också, men jag bad honom att försöka skicka nått sms om det gick bra, och det lovade han att göra.

Vi förstod varann och allt slutade bra och kvällen blev ett perfekt avslut inför resan han skulle ta i morse, om jag säger så, utan att bli för olämplig, för när han kommer nästa helg så jobbar jag.


När jag vaknade i morse, mådde jag bra, jag fixade till mig inför jobbet- alla låg och sov, jag pussade honom på pannan och påminde om att ta med frukt till Dotern, sen gick jag till bussen.


Väl på jobbet så rullade det på kanska bra, sen vet jag inte vad som hände, olika åsikter kanske, jag blev less, jag avslutade dagen med en kopp kaffe och en kaka på ett fik i stan med två arbetskamrater, innan jag hämtade barnen. Men det kändes inte som om det räckte, jag behövde mer tid.

Men det får bli en annan dag, jag hämtade barnen, allt gick bra- kul, så vi bestämde oss att spela singstar en stund innan maten, men sen....


då kom det, bråken om vem som skall sitta vart, om att få sitta framför tv:n. Mitt tjat om att plocka fram kläder till i morgon osv. Huvudvärken växte och jag ville bara börja gråta igen... FAN...

det som var så nära.... allt som kändes så bra igår kväll... är det såhär det skall vara, jag känner inte igen mig.

Jag är den som inte är beroede av någon, jag är den som alltid fixar allt, ställer alltid upp. Men när han åker i väg så blir allt pannkaka.


Så mitt beteende nu, är för mig en stor besvikelse.

Jag gråter när ingen ser, oftast inombords bara.


Men det känns som nu när jag inte orkar lika mycket längre, så förstår inte omgivningen det, utan dom kräver istället bara mer.


Av Cecilia - 26 mars 2008 07:54

Jo, vi överlevde gårdagen.

Allt var ju pannkaka, barnen bråkade och jag med min huvudvärk.

Så vi åkte in till stan, själva, shoppade nya underkläder.

Gick på bio, köpte självklart de största popcornen som gick- en varsin, även varsin M-påse, som vi hällde i popcornen (är ett måste på bio) och dricka.

Vi såg Alvin och gänget, den var festlig- skönt att få skratta lite igen- minns inte när det var senast.

Lyckades även att stor handla, utan hjälp av utomstående, tackar för första gången att vi har snö ute, vi tog med oss pulkan och gick till affären, kattsand och 5 påsar blev det och en toarulle paket.

Dessvärre så ramlade sonen påvägen hem, så han satt också i pulkan och min dotter var kämpen som lyckades dra pulkan hem och jag bar nån påse brevid.

Men huvudsaken är- vi lyckades, vi kan klara oss själva- alla fall för den här gången. 

Av Cecilia - 25 mars 2008 12:15

F-n, jag tror jag har hur mycket tid om helst på mig...

Skall jag handla mat (stor handla) ?

Gå på bio med barnen? 

Eller skall vi ta en sväng in till stan och handla nya underkläder som barnen behöver?


Läget just nu hemma: Gråtande, bråkande, tjatande barn och en mamma med huvudvärk och som är less. 

Det värsta är att nu har halva dagen redan gått och vi är fortfarande hemma.

Skit också. 

Lov

Av Cecilia - 25 mars 2008 12:08

Eftersom barnen varit sjuka hela sportlovet, vill vi hitta på desto mer på påsklovet, det är inte så ofta jag kan vara ledig på loven.

Min mor nämde bio och vi sa att vi tänkte gå och hon ville följa med.

Idag tisdag ringde jag och sa att vi funderade på att gå, då sa hon att hon skulle in till stan en snabbis, men hon kunde inte gå idag. I morgon sa hon att det skulle vara finare väder och då kanske vi kunde komma ut till dom hälsa på.

Så nu sitter jag i valet och kvalet, ska vi på bio idag eller? Om jag väljer jag att skjuta på biobesöket, kommer hon att följa med då, eller skjuter jag på det i onödan? 

Av Cecilia - 25 mars 2008 11:45

När det blev tal om att han skulle åka, sa flera personer i min närhet att dom lovade att hjälpa till.

Bland annat min mor sa,

- Men det ordnar sig alltid, jag kan ju alltid ställa upp.

Men inte en enda gång, under än så länge ( 2 månaders tid) har hon ställt upp.

Hon kunde inte ens hjälpa oss att handla, då vi låg i influensa och all mat var slut, hon bor 2 mil ifrån oss och åker till och från till stan, när hon har ärenden dit, bland är min styvfar med och han sitter i rullstol och har inget tålamod att hjälpa till med någon som inte har med honom att göra.


Det är inte ofta jag ber om hjälp (tror ju att man skall klara allt själv) men dom få gånger jag har gjort det, så får man ju ingen.

Tex. vi skulle åka med 06 tåget, så jag nämde det för min mor i förbi farten och undrade lite hur man kunde ta sig till tåget, det är ju nästan en mil dit, så jag ville ju inte gå med 2 barn och bussen börjar gå 06, så med den hinner man ju inte. Så istället för att min mor ville skjussa oss, tycker hon att vi skall ta taxi till stationen, fast det kostar 200-300 kr.

Men som tur var ställde min lillebror upp med skjuss istället.

Så nu tycker mamma att vi alltid skall kolla med honom om vi behöver hjälp.

Hon säger jämt; men kolla med din bror han kanske kan.

Grejen är ju bara att han är 20 år, har flickvän och massor med kompisar, han har väl annat för sig än att hjälp sin syster med barn.

Det känns ju verkligen skitdumt att jämt ringa honom.


Ex. idag. Jag behöver handla, allt har tagit slut hemma, mjölk, flingor, kattsand, toapapper, det känns som jag blinkade och sen var allt slut, eller så var det för att jag jobbade hela påsken och min man har varit hemma över helgen och han inte haft så stor koll på vad som tar slut för han åker ändå snart (idag)

Så jag behöver handla, pga en sjukdom jag har så får jag  inte bära tungt och eftersom jag inte har nått körkort än, så måste jag ta bussen.

Min lösning är då, att jag kanske kan lifta med nån och jag bjuder den på lunch eller betalar för mig.

Provar ringa min bror, men inget svar... han sover nog fortfarande.. klockan är 11'25.

så jag går väl och handla själv ändå nu..

Av Cecilia - 18 mars 2008 20:40

Tänk, när det känns som om man ligger på botten, så krävs det så lite för att lyfta igen, fick ett mail idag- vi har vunnit en walkie Talkie, jag som aldrig brukar vinna. Jätte roligt och passar perfekt till barnen.

Känns skönt att le igen :)

Av Cecilia - 16 mars 2008 20:42

Nu har vi varit och sett vad mannen gör, vi fick komma och hälsa på. Det är fortfarande utbildning i några veckor, sen åker han iväg och är borta i flera månader, jag har mest ryck på axlarna och sagt att om det är det här han vill, så fixar vi det.

Men efter denna helg och efter denna natt med alla mardrömmar om vad som kan hända, så börjar det äntligen slå mig, hur skall detta sluta?

Jag har mest koncentrerat mig på barnen, dom testar gränserna hemma, det är nu man ser hur mycket en person gör intryck utan att man tänker på det, det är ju jag som oftast får göra allt här hemma.


När vi morgonen efter sitter på frukosten i det fina hotellet som vi , jag och barnen har unnat oss, när vi ändå skulle åka så långt, så frågade min dotter varför jag inte pussat pappa direkt när jag så honom, jag förklarade för henne att jag gjorde det sen, men hon frågade om jag inte ångrade mig att jag inte gjort det direkt istället, jag svarar ja och för första gången så börjar tårarna rinna och jag känner hur mycket jag verkligen saknar honom, men hur skulle jag förklara för henne som bara är 8år, att när vi åkte bussen till det område med alla människor som skulle få träffa sina anhöriga som skulle iväg, att det då blev så verkligt att jag nästan var i chock när vi träffade honom först. det kunde jag inte.

Av Cecilia - 15 mars 2008 20:52

I dag skall vi åka för att se vad barnens pappa/min man håller på med, vi kommer även träffa en tjej som också har barn, vars man också åker iväg. Det är skönt att ha någon som man har nått gemensamt med, någon att dela oron med. Hon berättar att hon gråter ofta, inte hela tiden men ibland, själv har jag inte gjort det än, men det kommer väl. Barnen ser iallafall fram emot att få komma dit, jag också förstås.


Det som jag tycker är jobbigast är att alla man känner verkar så medlidande, undrar hur det går och om han har åkt än, frågorna började 4 dagar in på hans utbildning, så det har varit jobbigt för jag får känslan av att dom inte bryr sig, utan det är ett lätt samtalsämne bara. Funderar på att skaffa en t-shirt där det står, Ja, vi lever än och han åker i slutat av april.

Skapa flashcards