Trota att det är skönt att ha honom hemma en längre tid, så väntar något värre. Han blir borta en längre tid och har vi tur, kommer han hem på leave om ungefär 2 månader, hoppas inget händer.

Varje gång jag tänker på det får jag ett tryck i bröstet och får svårt att andas.

Vi har börjat vant oss vid att bara få ha honom till låns bara på helgerna, men så får han vara hemma så länge för att bara "försvinna", inte för gott, men det känns så, det känns jobbigare att få ha honom hemma så länge, det känns som en falsk trygghet och sedan rycks mattan under fötterna bort.

Jag önskar att vi inte fanns hemma den kvällen han sätter sig i taxin på väg bort, för det är den tiden det är dax för barnen att gå och lägga sig, hela den hemska helgen är jag ledig från jobbet, det blir nog en jobbig helg fylld med tårar, funderingar, ensamhet och oro, för innan han kommit ordentligt på plats är det bara att vänta.

Det var ju meningen att dom skulle åka tidigare, så detta lov som kommer nu skulle vi åka söder ut och hälsa på hans sida av släkten, det var resan vi skulle ha gjort för att muntra upp oss själva. Men nu blir han hemma då, så han får följa med i stället, det blir ju jättemysigt att få bli en vanlig familj igen, för ett tag iallafall.

Vår dotter sa:

- Om pappa dör där nere, så är det ju mitt fel. Han frågade oss om det var ok att åka och jag sa att han fick det, så det är ju mitt fel för jag lät honom åka.

Det blev en lång pratstund efter det uttalandet.

I dag kom ett brev.. det var en inbjudan för anhöriga, en  information som skulle ta ca: 2 timmar.

Men...

att åka tåg ner till Stockholm tar 5 timmar, för att sedan åka ut till livgardet som också tar en stund, för att gå på anhörighetsträffen i 2 timmar, 2 veckor efter han har åkt, känns inte som man har råd till, det blir ingen höjdare för barnen att åka dit, sen blir det en så lång resa för en sån kort stund, nä jag åker ner när han kommer hem istället.

det hade ju ioförsig varit kul att träffa andra anhöriga, men det finns ju internet ;) 

Fick reda på att det börjar hända lite saker där nere i landet nu, det landet han ska till, inte på samma plats, men oron minskar ju inte för varje minut som går, utan mer tvärtom.

Sökandet efter nyheter från det landet blir bara större och större och kommer säkert att blir värre när han åker.

Kommer jag ihåg att leva själv när han åker, blir jag besatt av vad som händer där nere? Vänta på samtal, brev och läsa om oroligheterna på internet?

Om jag känner så, hur känner då barnen? Kommer dom att kunna sätta ord på allt, nä det gör dom ju förstås inte. 

Mitt i kaoset, så står han bara där.

Pappa är hemma ropar Rosa. Han skulle ju inte komma förren i morgon...

Jag står och lagar middagen, lägenheten är upp och ner vänd.

Jag skulle städa upp efter middagen så allt var fint när han kom hem i morgon, men nu var han här.

Jag kände mig glad och avslappnad, inte alls som tidigare gånger han skulle komma hem, för nu hade jag inte hunnit fundera, bygga upp några förväntningar, bättre än så hä kunde det inte bli, jag visste dessutom att denna gång skulle han vara hemma flera dagar, iallafall två veckor innan han skulle åka iväg, men han blir då borta en längre tid.

Allt verkade bra förutom att hon hade ont, idag skulle vi få gå hem.

Hon lyckades dricka lite saft på förmiddagen och en kvart senare kräktes hon upp det, inget färskt blod denna gången heller, så snabbt hon fick i sig något ville det upp, så innan lunch hann hon kräkas tre gånger och sen sov hon i två timmar. Det kunde bero på citodonen så nu fick hon bara alvedon.

När hon vaknade fick hon sin specialbeställda mat, men kunde bara äta en tugga för det gjorde för ont, men så såg hon sin lillebrors MER om han lämnade där på förmiddagen när han hälsade på. Hon drack upp det som var kvar och fick behålla det.

Så vi bestämde oss för att ta rullstolen och åka ned till pressbyrån och köpa mer, på avdelningen fanns bara annan dricka tror det var festis eller smakis.

Hur som helst passade vi på att köpa en glass som hon själv valde, det blev ju iallafall några slick på den och hon var mycket piggare, väl uppe på avdelnigen fick hon pyssla lite och hon drack upp nästan hela Mer tetran, då fick vi erbjudande att åka hem, men vi kunde komma in om det blev något strul, så på em. var vi påväg hem, skönt.

Lite hjälpte det nog till att pappan kom hem dagen efter operationen också :) 

Natten kom....

Hon vände och vred på sig, jag skyndade mig att kreppa spykoppen och nu kom det, hoon kräktes en heldel, så jag larmade på personalen, det var blod som kom, det tog ett tag innan dom kom och undertiden dom var där inne så kräktes hon igen, färskt blod. Jag försöker torka bort blodet runt munnen men det är så tjockt och trådigt så det kommer bara mer och mer. Sjuksystern skyndar ut för att larma bakjouren, tillbaks kommer hon med en medicin som skall ges sakta i nålen, som skall få blodet att tjockna till, men det gör så att man kan få blodtrycksfall och vi måste hela tiden ha kontakt med Rosa så hon inte blir för yr, det tog 40 minuter att ge den. Rosa kräktes igen, men denna gången var det inte färskt blod.

På morgonen efter hon fått sin medicin, voltaren, mådde hon mycket bättre, hon var hungrig och fick lov av läkaren att äta smörgås, men dom bestämde sig även att ta bort voltarenen, då det ger en benägenhet till att blöda, så hon skulle få citodon istället. Men hon hann äta 2 smörgåsar, hon åt även en halv portion med korv och mos till lunch och sen slutade voltarenen att verka, hon fick citodonen istället och hon åt inget mer den dagen efter lunch, hon drack inte speciellt mycket heller. Vi skulle få stanna en natt till eftersom hon kräktes blod under natten.

Det bestämdes att hon skulle få dropp under natten för att hon skulle få i sig tillräcklig vätska, dom sa att hon säkert skulle må bättre dagen efter.

På eftermiddagen hon Rosas pappa hem från Stockholm, som tur var för jag hade ingen barnvakt till min son, kunde inte passa in bättre. Jag har haft så fullt upp att jag inte ens känt av att han, min man inte varit i närheten. 

Idag var det äntligen dax för min dotter att operera halsmandlarna och polypen bakom näsan.

Vi klev upp vid 05 på morgonen, för hon skulle duscha och vara ren innan vi kom till sjukhuset, vi kletade även på emla på lämpliga stickställen där hon skulle få sätta nål. Vi kom upp som beräknat till avdelningen klockan 07, det var flera barn som skulle göra operationen och vi blev tvåa på tur.

Klockan blev 08´45, då hon fick alvedon och fick sätta på sig sjukhus skjortan för att sakta men säkert rulla ner till Op.

Väl därnere fick vi träffa tre stycken killar( i omgångar)  från narkosen som var helt underbara, en av killarna satte nålen innan vi åkte in i själva salen, han var hur lugn som helst, så min dotter blev inte ens rädd, sen hade vi med oss en praktikant från barnavdelningen som skulle få vara med på operationen, så medan vi väntade lekte vi tre tillsammans ordleken, den där sista bokstaven skall bli ett nytt ord som första bokstav.

Strax innan klockan blev 10 var det dax, vi rullade in på salen, alla hade vi gröna mössor och gröna kläder, min dotter Rosa lades upp på Op bordet, hon var rädd men lugn, hon höll hela tiden min hand medan dom gav henne sömnmedel i nålen, när hon sakta somnade in rullade hennes tårar över hennes kind, av rädsla. Men allt gick bra. Hon fick även ha kvar sin kanin hos sig  när jag gick.

Jag blev visad vägen ut och visad vart jag skulle vänta efter jag fått samtalet, dom sa att det skulle ta upptill 45 minuter.

Jag passade på att gå och äta frukost,. Rosa hade ju fått fasta sedan 24´00 och jag ville undvika henne att fresta henne hon är ju trots allt bara 8 år.

Jag hade tyvärr sten koll på att jag gick därifrån 10´00, så gissa om jag var nervös när klockan varstarx innan 11 och jag inte fått hört något, visst dom ringde när klockan var 11,05 men dom sista 20 minuterna hade jag hunnit trott mycket hemskt och sedan att dessutom få sitta och vänta 10 minuter i väntrummet innan dom hämtade mig in till henne gjorde ju inte saken bättre, hon vaknade upp efter 1,30 timme, hon var faktiskt riktigt pigg, hon spottade lite blod, men det visste vi ju att det skulle vara så, sen fick vi komma upp på avdelningen, hon sov mest, tog väl sammanlagt 3 skedar glass, 3 skedar yougurt och en tredjedels festis under hela dagen, vi hörde hur grannen som gjort samma op kräktes en heldel, till oss sa dom att kräks hon inte nu så kommer det inte.

Fan jag vet att man inte ska skriva när man är arg, men jag är så j-la less så jag tror att jag skriker rakt ut snart........

Barnen, dom lovade att vara snälla nästa dag, denna dag är idag.

jag sa till att dom skulle förbereda sig för läggdax för 1,5 timme sedan, för en liten stund sedan skriker min dotter rakt ut, då hon blivit riven av katten, då hon har varit uppe och tassat och skulle bära honom, utan min vetenskap, bara massa tjat och gnäll. Åt helvete med allt.

Dom testar verkligen gränserna när pappa inte är hemma, jag har ju ingen som backar upp mig när tjatet kommer igång. 

Försökte ta mig ett lugnade bad för att varva ned, men då kommer barnen in och avlöser varann om olika frågor.... lyssna på en till saga, dricka vatten, gå på toa, när dom väl somnat så är jag så slut att jag somnar själv och orkar inte göra något för mig själv.... det falska lugnet avlöser till ett total kaos.....