I bland får jag svårt att andas, för varje ny sak som händer därnere där min man är, så känns det svårare att andas, en tryckande känsla som som kväver andningen och skapar panik.

Han har knappt varit där nere så länge, jag vet inte ens riktigt hur länge, jag tänker inte bakåt, bara framåt.

Men för varje nu otäck sak som händer, så skapar det mer panik om frågan, vad som skall hända härnäst.

När han ringer försvinner känslan och jag kan andas normalt igen, men så fort det händer nått nytt så kommer trycket igen, men det blir bara värre och värre för det ligger vilande, känslan förvinner nog aldrig riktigt, denna gången var det brand i campen, säkert ingen stor eller farlig, men för mig som inte var där, så känns den jobbig, allra helst när jag ännu inte hört något från honom, han vet att jag jobbar nätter, så han är rädd att väcka mig, är det därför han inte ringer eller är han ute på uppdrag, vad vet jag, jag är ju inte där, jag är ju bara här hemma med tårar på min kind och försöker att andas, men han kommer aldrig att få veta....... 

Tänk att allt kan gå så fel, igår åkte jag och barnen in till stan efter skolan, vi skulle handla gardin till köket, så vi tog bussen in och i dotterns famn höll hon hårt i kortet på pappa sin i en ram under hela stadsvistelsen, det var en sån dag nu för henne, men allt gick bra- visste redan vilken jag skulle ha, men väl hemma när jag skulle sätta upp den, suck, nu känns det att mannen inte är här, det var en helt anna uppsättning, det skulle upp skruv/krokar...

barnen skrattade nästan ihjäl sig, medan jag kämpade, ståendes på köksbordet och självklart slog jag i huvudet i kökslampan antal gånger, det slutade med att jag tog hammaren som slog in spikar istället för att få den på plats - min man skulle gråta om han såg det, men barnen hade iallfall kul.

Vaknade- allt var bra, förutom en dröm jag hade, den handlade om pengar, jag lyckades aldrig få över pengarna på rätt konto och vi fick bara min lön, mycket räkningar och ingen mat och jag fick inte tag i min man, tur att det bara var en mardröm...

Hur som helst- nu dag och nya bekymmer, bokstavligen. 

men när vi skulle börja röra oss till skola/dagis, då strulade dotterns hjälm, tyckte hon, men efter 20 stressiga minuter så blev det fixat och vi väldigt sen, sen var det dax för mig och sonen och hälsa på skolan, alla blivande elever var där med föräldrar och vi åt lunch,  sen...

min son tog hem en kompis, vi hann precis komma innanför dörren hemma så började det hagla och spö regna om vartannat, precis då ringde min man och vi hann prata ett tag, det kändes skönt, han hade handlat schalar till oss, kul. Efter samtalet så får jag för mig att kolla min man konto, så inte drömmen slår in, det är ju jag som skall ta hand om all ekonomi nu, har gjort det tidigare också men nu har han fått konto på nordea, så jag måste föra över pengar till olika ställen osv.

Han visade mig innan han åkte hur man gjorde och nu tänkte jag att jag skulle prova- det gick ju bra.... not, jag lyckades ju till och med spärra hans inloggningsdosa?!! jag läste fel kod och blandade ihop allt och har man gjort fel en gång så kan man inte precis tänka klart.

Hur som helst så ringde jag till Nordea och förklarade mitt problem, men det var min man som ändå måste ringa in, det kunde ev. gå maila också.... hur skulle jag lyckas förklara detta för min man, jag testade att skicka ett mail med hans avsändare, förlåt nordea, men efter mycket nedladdning av olika program så har jag äntligen fått till det och jag lyckades även komma in på kontot med rätt kod som jag lagt på ett annat ställe, så mycket strul och klockan är bara 13 :)

Nä nu skall vi väl se hur det går när jag skall baka bullar och göra kokospannkakor.

På återseende. 

under tiden han har hunnit varit nere i det landet han tjänstgör i så har det hunnit bli lite oroligheter, det sista som hände var i morse det var någon som hade skjutit ett skott mot vakttornet, så det var jätteskönt att mannen ringde i kväll, bara så jag fick höra hans röst.

Jag vet att man får höra om det hänt något, att någon ringer hem hit och berättar, men det hjälper inte att få bort alla tankarna.

 Vi hinner prata ca:10 minuter och det är så mycket jag igentligen vill säga, men glömmer när han ringer, tur att man kan skriva också, igår skickade jag en påse lakris för det hade dom inte där nere, nackdelen är ju att det kan ta upp till 14 dagar tills det kommer fram.

Igår började jag falla tillbaks till mig själv för en stund, jag bakade en chokladtårta och en cheescake och gick över till ett par bekanta, så vi satt och fikade ett tag, vi delade upp fikat, men när jag kom hem så  tappade jag cheescaken rakt i golvet, det var över halva dörren och dörrposten, i vanliga fall hade jag nog skrattat, men inte denna gången, nu föll jag i gråt istället, det kändes som det var mitt liv som föll, inte kakan.

Idag mår jag bättre, har jobbat arslet av mig och att min man ringde så jag fick höra att allt var ok, kändes skönt. 

Efter att ha varit på en intressant utbildning på 2 dagar i Jönköping och då menar jag intressant på många sätt, från att jobbet inte hade betalt hotellet till att vi missade tåget hem, trots att vi stod brevid det.... verkar i övrigt vara en underbar stad, men många trevliga och hjälpsamma människor i och en bra utbildning.

Men som vanligt kan man vara ganska upptagen när man är på utbildning, från tidiga morgonen till sena kvällen då vi hade konventmiddag på kvällen.

Självklart var det dolt nummer som hade ringt på telefonen, båda dagarna, han visste ju att jag var i Jönköping och hade dåligt med tid, var det han som hade ringt eller hade det hänt något? För dåliga meddelan.den lämnar dom väl inte på telefonen hoppas jag.

Sista dagen hade han lämnat meddelande, där han sa att han förstod att jag hade fullt upp och att han ringer en annan dag, det som var mest sorgligt med det var att jag hade slutat för en dagen, vi fyra tjejer var nere på stan och shoppade, 20 minuter efter att vi slutat utbildningen så kom jag på att jag måste sätta på ljudet på telefonen och såg då att han hade ringt, det kändes som om jorden slutade att snurra, hur kunde jag missat att sätta på telefonen, sen slutade telias nät att fungera, så vi kunde inte inte ens informera omvärlden att vi missade tåget, eller ta reda på om det var det tåget som stod där vi skulle ha hoppat på,

men efter en snabb taxi resa, han vi hoppa på vårt natttåg som gick från Nässjö, vi var ju inte ensamma om att ha missat att ta tåget iallafall, det var fler som inte fattade att den lilla vagnen oss jag tror gick på disel skulle ta oss dit. 

Hela resan hem längtade jag extra efter sommaren då han skall komma hem på leave, jag pratde med min bror när jag var påväg hem och han berättade att han pratat med min man på msn och han kunde hälsa att dom inte var utsatta för självmordsbombaren som var i samma land............ självmordsbombare!! det hade jag missat och tack gode gud för det, det hade varit ännu jobbigare då att inte veta vem som ringde det första skyddade numret.

Det som lättade mitt hjärta grymt att jag hann knappt innanför dörren då min man ringde, vilken lättnad, jag har ju inte en aning när han har tid att ringa annars, emn nu hade vi tid tillsammans bara på  telefonen men det betydde mycket just då. 

Vi bestämde dessutom att om han ringer och jag inte svarar på moblen så lämnar han ett meddelande iallafall. 

Jag visste att det skulle ta tid innan vi kanske kunde höras, men jag visste inte att jag skulle lida av det som jag har gjort.

I går när jag kom hem från jobbet,  så hade någon ringt skyddat nummer och det var det samma idag, men skyddat nummer är det många som har, bla svärmor, hon är såmån om hur allt går....

Men när jag går in på min mail nu på eftermiddagen, så finns det där.. ett mail från min man.

Han skriver att det är varmt att resan gått bra och så vidare, han skriver även att han provat ringa hem två gånger, det var ju alltså hans dolda nummer som var på telefonen, jobbigt, men ändå skönt att han kunde ta sig tid till ett mail, så nu kan jag slappna av lite mer. 

Igår kväll kom taxin, hela sista veckan har varit lite konstig, självklart blev ju Rosa sjuk igen, ögoninflammation och dessutom slog upp knät när hon cyklade hem, samma dag.

Som tur är har ju min man varit hemma hela tiden, kunde inte passa bättre.

Eftersom jag jobbat nästan hela veckan.

och tänk jag fick min första sovmorgon på 8år, han fixade allt den måndagen, men det var då dottern blev sjuk sen, men jag var glad ändå. 

Kvällen innan fixande jag en mysig middag, bara han och jag var tillsammans, det var behövligt. 

dagen D, städade vi lite och åkte och handlade en del, men ju närmare timmarna kom desto större blev klumpen i magen, vi satt tillsammans hela familjenoch såg på en familjefilm och tog det lungt, käkade lite middag.

Sen var det dax att säga farväl, vi hann krama om honom en heldel innan han gick ut genom dörren, väl nere på parkeringen väntandes på taxin, kunde vi se honom från parkeringen, barnen ropade att dom saknar honom och att dom älskar honom, han flyttar sig så han ser oss hela tiden, medan han väntar.

Jag ser på honom att han har det jobbigt, jag vet att han inte ångrar sitt val, men jag tror inte att han skulle sakna oss så starkt, i vanliga fall är han dålig på att höra av sig, han förberedde mig på att vi kanske inte hörs på en vecka eller så, ingen av oss vet ju riktigt hur det funkar än.

Dessutom har jag denna period inte gett honom några samvetskval att han åker utan mer accepterat det och det känns säkert jobbigt för honom, att jag inte små gnäller längre.

Skönt är ju därför att han har hört av sig, ok, jag skickade ett sms igår på kvällen när dom skulle sova i Sthlm. Han svarade tillbaks, dessutom skrev han när dom kommit till näst sista anhalten, han skrev att han saknade oss, men att resan gått bra.

Våran dag här hemma har bestått att göra om hemma, jag vill ha sommar, kanjag inte få det varje dag hemma så gör jag det inomhus, så känns det iallafall, men kräsen som man är, på en pingstafton, då allt stänger lite tidigare, så blev det bara 2 korgar och nytt duschdraperi och fika förstås.

Det känns som om jag bara försöker att undvika att gråta och hitills har det funkat, men som min syster sa, när jag sa att jag ville fika på stan för jag vill inte vara hemma och gråta:

-det är ju bara 2 månader... hon som knappt klarar 1 natt utan sin gubbe... :) sen lägger hon till att hon råkat stöka till deras bil med räksallad.

Där förvann ju min gråt i halsen iallafall.