Hemma från semestern som jag och barnen haft.

Sitter nu och väntar på att få gå och möta honom, flyget är försenat, men bara en halvtimme,  det är så mycket blandade känslor och jag försöker föreställa mig hur det kommer att bli dom här dagarna han blir hemma innan han ger sig iväg igen, men det är omöjligt att föreställa sig.

Bara enkla saker som far igenom huvudet, ska jag behöva byta sida på sängen nu, jag ligger ju där han brukade ligga, vilka tv pogram skall nu vara på tv:n vihar ju ganska olika smak oftast är det jag som brukar vika mig, men nu är jag inte van att göra det längre. Alla rutiner som jag och barnen har fått in, hur blir det med dom? Vad är han van med?

En sak är ju säker barnen har höjt honom till skyarna, jag får ofta höra att om pappa hade varit här så hade vi fått det, dom glömmer att det oftast han som sa nej. Vår dotter hade till och med ett kort på sin pappa upsatt på sin plats på tåget, det lilla bordet man viker ut, lite gulligt var det ju.

Minnet är kort för ibland så glömmer jag till och med hur det var innan han började sin utbildning och åkte iväg.

Nu är det dax för en dusch och lite smink, man vill ju iallafall vara någolunda fräsch när man möts ;)

I dag vaknade jag med tanken att jag måste packa och städa för i morgon åker vi på semester en vecka, suck, jag avskyr verkligen att städa, dessutom ska jag lyckas packa så lite som möjligt, vi ska flyga hem och väskan får bara väga 20kg, jag har ju inte ens en våg, hur ska jag veta hur mycket den väger. Jag vet ju en som kan sånt bättre än mig..... men han är ju inte här.

Så jag troro det slutar med att jag måste packa en  väska i väskan, för säkerhetsskull. För säg att jag har för mycket saker i väskan, då har jag 2 alternativ, 1: betala övervikt 37 kronor kilot, eller checka in en till väska vid gaten 100kr som får väga max 20kg, tänk att det ska vara sånt strul att flyga, för jag måste verkligen packa ner allt, barnens egna ruggsäckar är 5cm för breda för att gå som handbagage och sen får man ju nästan inte ha nått som handbagage pga. säkerheten. Jaja det brukar ordna sig, vi ska ju på semester :)

För 20 minuter sedan fick jag ett sms av en kompis att kolla i tidningen, så jag skyndar mig att göra detta och där är han.... dom har skickat en midsommarhälsning till tidningen, vad glad jag blir.

Jag visste att det kanske skulle komma en, men jag visste inte om jag skulle hinna se den innan vi åkte iväg.

Det var så skönt att få se honom, hur han ser ut nu, barnen blev också överlyckliga, tänk att en liten bild kan lysa upp hela vardagen.

Dessutom måste jag påbörja en ny seriebox, nu har jag sett både sex and the city och vänner och eftersom jag bara sett säsong 1 och 2 av greys anatomy, kanske det får bli den.

Tanken var att jag skall passa på att se sådanna serier som han inte tycker om och det funkar bra.

Då skall jag bara lyckas göra min andra seperation, datorn.

Den har jag utnyttjat genom att maila med andra tjejer som sitter i samma sits, läst på resedagboken, läst nyheter om vad som händer därnere, tyvärr anser jag att försvarsmaktens egna sida är lite dålig på uppdatering och DN kanske lite för bra, där skrivs det ganska ofta vad som pågår och i nuläget händer det en heldel, så det blir väldigt svårt att släppa taget, men jag tror att det blir nyttigt för mig att göra det och om det händer så vet jag att do hör av sig, men jag vill ju ändå hänga med i vad som händer för att lättare förstå hans oro.

Men när vi kommer hem från semestern så kommer han hem på leave och jag/vi längtar............. 

Det går upp och det går ner, och just nu går det upp.

Jag har pecis fått semester, han har ringt och vi hann prata om mycket saker, så nu känner jag mig lugnare.

Jag och barnen kommer att åka i väg på semester och när vi kommer hem så kommer han hem, på så sätt har vi gjort lite kul innan han kommer och vi har inga krav när han kommer hem, annars blir jag lätt rastlös hemma.

När vi först fick veta att han skulle åka, så pratade vi mycket och det slutade med att vi köpte en katt, vi har inget annat husdjur och jag tänkte att en hund vore trevligt men en katt är mer självgående, så en katt flyttade hem till oss i september, de är bra för barnen att ha något att ty sig till när dom är arg på mig eller ledsen, nu när pappan är borta och det har funkat jättebra dom har även blivit duktigare att ta ansvar också.

Sen är jag väldigt tacksam för alla som skriver på resedagboken, ni berättar lite vad som händer där nere, även om min man inte håller på exakt lika som den som skriver, så känns det som man får vara en del av vad som händer där och även få se lite bilder.

Mest lycklig är jag väl för att dom efterlängtade breven till barnen har kommit fram och jag fick också ett, det visste jag inte om tidigare, på något konstigt sätt känns det som vi har kommit närmare varann genom denna prövning, jag känner mig mer säker på hans kärlek till mig och tvärtom, hoppas bara att han kan smälta in lika lätt trots att det blivit lite annorlunda här hemma, en del regler för barnen har ju ändrats och även jag, vi måste det för att vi lättast ska klara oss, mer fasta rutiner har det blivit, då vi tidigare har haft det ganska slappt då det gäller bla. tv, vart man äter maten, tider och sovrutiner, för tidigare har vi varit två som kan backa upp varann, nu vet barnen om att jag är ensam och det har blivit mer tjat, trots att jag kanske inte ger med mig, så fortsätter dom att tjata, så hårdare har jag nog blivit, men det har bara varit till en fördel, så igentligen undrar jag lite varför jag väntat så länge.  

Nu har jag inte hört ifrån honom på 3 dagar, visst det kanske inte är lång tid, men det har inte varit så ofta på sista tiden, med varken mail eller telefon, det som blir jobbigt är att dom gånger han ringer blir så korta, han måste alltid gå tillslut, det är så mycket jag vill berätta.

Dessutom har det hänt en viktig sak på jobbet som jag absolut inte vill ta på varken mail eller telefon, så just nu är jag väl mest ledsen och rädd och längtar till att han skall komma hem och hålla om mig, men som det trofasta fru man är så sitter man väl och väntar och hoppas på att det skall ringa ett dolt nummer eller att det ska komma ett mail från honom, bara så jag kan få glömma min vardag för en stund....

äntligen börjar det närma sig mindre stress.

I morgonbitti kommer barnflickan för sista gången på väldigt länge, vi kommer inte att behöva henne på 6 hela veckor.

Eftersom jag börjar tidigt på morgonen, 20 minuter innan dagis öppnar måste jag ta bussen till jobbet och att öppna tidigare på dagis gick inte, så våran dag ser ungefär ut såhär: 

05´10 min väckar klocka ringer, jag snoozar lite, kliver upp ca: 05´20, ställer mig i duschen och fixar sedan till mig, för att väcka barnen 05´50, dom får då kliva upp och klä på sig för 06´00 kommer barnflickan.

Jag åker till jobbet och hon lämnar sonen 07´15 på dagis och hinner lämna dottern på fritids 07´30 när dom öppnar ( det har blivit den största omställningen för oss nu när maken är borta, annars började han jobba ungefär 08´30)

Jag slutar jobbet 15´30 om jag jobbar dag, kommer till skolan 16´00 och till dagiset 16´30, är ungefär hemma 17´00.

Då är det ju dax för middag, lite lek, läxor osv. innan läggdax får barnen med min hjälp ta fram dom kläder dom ska ha på sig nästa morgon och sen börjar det om, vissa kvällar somnar dom inte förren 21´00 men ibland lyckas jag med 19´00, beror på deras humör och frågeställningar om pappan.

MEN, som sagt i morgon.... sen jobbar jag bara natten till lördag, då är barnen hos min mamma igen till lördag mitt på dagen, så hinner jag sova lite eftersom jag slutar jobba 07.

Sen har jag semester i 4 hela veckor och barnen får 2 extra veckor hos farmor och farfar, dessutom hinner ju mannen hem på leave mitt i vår semester, så nu börjar det närma sig mindre stress och snart får vi vara en familj igen iallafall för några dagar... 

Jag hade precis kommit från jobbet, barnen är i helgen hos min mamma, så påväg hem från jobbet så går jag in på affären med en kompis, jag ska ju ändå bara handla nått litet och skippar vagn/korg, men det slutar med att jag står med; ett paket kräftor, en flaska beaneisesås (felstavat), ett paket flingor, en tetra juice ett gäng tomater ett sallads huvud och en liter fil, då jag hör min mobil ringa i handväskan, jag lyckas titta på den och det står dolt, efter många om och men lyckas jag svara och det är han, pust, äntligen ringer han, efter 10 dagars utevistelse, eller vad man nu skall kalla det, tänk vad skönt att få höra hans röst, jag blev nästan tårögd, tänk vad man kan bli avslappnad av ett samtal, kanske lite väl, jag råkade självklart tappa hälften av sakerna jag hade under samtalen, men det gjorde inget, för nu hade han äntligen ringt, nu kan jag sova lungt på nätterna igen, iallafall ett tag.

Nu har det gått en vecka utan att jag hört  något, jag vet att dom är ute någonstans och att vi inte kunde höras på ett tag, men nu börjar det bli jobbigt, jag försöker skriva mail och uppdatera vad som händer här hemma, men tanken om att jag skulle glömma berätta något något som har betydelse här hemifrån känns jobbigt.

Någonting annat som känns jobbigt är ju att det har varit anhörighetsdag i helgen för anhöriga, men att åka 50 mil för att träffas ca:2 timmar har känts jobbigt, tänk om det hade funnits något närmare, det är inte det lättaste att ta sig till Livgardet härifrån när man har jobb och två barn, så jag tog mig aldrig i väg,  men nu känner jag mig ännu mer besviken då jag fick veta att dom hade kort på våra soldater där nerifrån, bilder som jag aldrig kommer att få se.

Jag försöker att få mig en bild av hur det ser ut och vad som händer där nere genom att följa olika bloggar på bland annat resedagboken men även på dom olika hemsidorna som försvaret har, men nu har vi börjat nedräkningen på hans första Leave, vi har ritat upp alla dagar det är kvar till hemkomst och där vi kan kryss i varje dag som närmar sig, precis som vi gör till jul, jag och barnen åker på en egen semester på en vecka innan han kommer hem, då ser vi till att komma hem, så vi kan umgås som en riktig familj, bara vi. tänk att jag kunde längta till att bara vara hemma på mna lediga dagar, det trodde jaag aldrig.