Alla inlägg under juli 2008

Av Cecilia - 28 juli 2008 21:28

När jag pratade med honom i telefonen i förrgår, så skulle han försöka ringa nästa dag, men han lyckades tydligen inte ringa igår och ännu värre känns det när han inte hört av sig idag heller,klockan är redan 00 där nu och senare än så brukar han inte ringa, nackdelen är att jag vet att dom åker ut i öknen i flera dagar och dom åker imorgon.

Brukar alltid uppskatta att få höra lite av honom innan dom åker, jag börjar känna att det är jobbigt att aldrig veta villket det sista samtalet blir innan dom åker iväg, trodde jag skulle hinna med ett till sen sist.

Jag vet ju med mig att jag följer nyheter och läser DN på internet (dom är duktig att uppdatera) mer när han är ute på uppdrag, då dom inte längre befinner sig på campen. Jag har ju ingen koll på var dom är, av säkerhets skäl, men själv känner jag mig mer förvirrad och mer orolig då det är självmordsbombare som dyker upp ibland och andra faror. Dom gånger längtar man på samtalet där han berättar att dom är tillbaks.


Märks även att "våra" problem på hemma planen är inte längre våra, utan dom är mina, för så snabbt jag nämner nått så kommer han med kommentaren att "det blir säkert bra, det ordnar sig" osv. vad hände med sympatin? Han har väl fullt upp med sitt. 


Nä nu ska jag sluta gnälla, jag tar mig friheten och går ut på en sväng efter jobbet i morgon( med undantag från hämtning av barn och middag hemma, sen ska jag ut en sväng) Så tacksam för min barnflicka som gör detta möjligt för mig.


Av Cecilia - 27 juli 2008 18:54

Soliga varma dagar, nästan för varma, men jag vet jag ska inte klaga.

Barnen har kommit till en nivå där allt slutar i "tänk om ändå pappa varit med"

det gäller nästan allt som sker vare sig det handlar om att bada/fiska eller äter efterätt.


Själv saknar jag honom mest för att bolla tankar med som det ser ut nu så måste jag nog byta jobb, där jag är nu verkar bli överbemannat och då är den stora frågan vad ska jag välja för jobb, som det är nu så har jag iallafall två andra att välja och vissta är det skönt att inte bli utan, nackdelen är ju att jag helst vill vara kvar där jag är nu, annars vet jag inte vilket jag ska välja och självklart så har jag ju inte hela livet på mig att bestämma, utan bara en vecka.

Så nu saknar jag honom för att bolla dom tankarna, det är ju han som känner mig bäst och det är han som kan hjälpa mig att tänka klart, för det kan inte jag just nu, men när han ringer och jag försöker förklara min sits så är han helt inne i "hans värld" han har inte tid att bry sig i mina problem, han säger att det löser sig nog och visst gör det väl det men istället för att lösa sånt här tillsammans som förr så får jag göra det själv, mycket som oroar mig vid ett jobb byte är ju även att jag mest troligtvis inte lyckas undgå kvällsarbete, som jag har lyckats gjort hitills, men jag har ju ingen barnvakt till kvällarna.

Tankarna bara snurrar och jag vet varken in eller ut snart. 


Jag blir ju mer och mer självständig men frågan är om det uppskattas när han kommer hem för gott. 

Av Cecilia - 21 juli 2008 19:43

I går kväll satt jag och gick igen massa kort som jag framkallat den senaste tiden, då det slog mig att Mannen inte finns med alls.

När dottern fyllde år, när vi har varit på finlandsbåten, när vi var ute och grillade i februari osv.

I början var han ju bara borta på vardagarna, men hemma på helgerna, innan han åkte iväg och det har ju funkat relativt bra men när jag ser på alla korten så slår det mig hur mycket han verkligen går miste om och det värsta är att jag tror inte han inser det själv, han verkar tro att tiden står still här hemma när han inte är här.

Jag själv får samvetskval för att jag jobbar vissa dagar och helger som kanske är mer speciella tex. födelsedagar, jul och nyår, men jag kommer ju ändå hem samma dag och kan fira dom ändå, men det kan inte han.

Barnen växer och blir mer förståndiga, jag blir mer självständig, dessutom håller jag på att möblerar om för fulla muggar, mest troligtvis för att ha en hobby ett sätt att uppmuntra mig själv, så möblering och shopping på rea har blivit min hobby och tro det eller ej, men det dämpar ensamheten, alla fall för ett tag.

Av Cecilia - 19 juli 2008 05:34

Ja, äntligen har jag börjat rycka upp mig igen efter en svacka om självömkan.

Sist jag skrev var jag på väg hem, när jag väl kom hem så bäddade jag ner mig i soffan och bara tilltade på tv:n, där sov jag i 3 nätter, det är ju tur att jag hade jobbet att gå till på måndag eftermiddag, annars har jag väl legat kvar där än.

Förutom de tider jag har jobbat så jag har varit ner på stan och ätit lunch och shoppat dyra gardiner till hemmet.

Jag lagt kläderna i högar på golvet, det tog mig 3 dagar att öppna kylskåpet, en av dagarna åt jag jordnötsringar till middag, annars har jag överlevt på lunchen, tiden hemma jag endast tillbringat med att se tredje säsongen av Grey´s anatomy, många tårar blev det, men nu börjar jag bli bättre och börjar rycka upp mig, men det var skönt att få en "anledning" till att gråta, eftersom jag har varit på gränsen till gråt utan att riktigt förstå varför.

Det känns konstigt för när jag trodde att jag var så stark, då föll jag igen, det behövs inte så mycket för att det skall bli så.


Mannen har iallafall hunnit ringa flera dagar, inte riktigt alla dagar, men nästan, han ringde till och med till jobbet mitt för att berätta att dom skulle vara borta i flera dagar, så nu kommer telefonen vara tyst ett tag, iallafall ifrån honom.

Nedräkningen till Leavet ger jag upp då jag hellre föredrar att veta att det blir snart bara några veckor kvar, än att räkna dagarna, dom blir ju så många.

Av Cecilia - 13 juli 2008 18:36

Sitter på tåget hem, hem till ensamheten, har lämnat bort barnen för att dom skall få en längre semester, så nu återstår det jobb för mig, det är bara 5 dagar sedan han åkte tillbaks.


Längtan- ja

Lidande- nej

Jag har märkt att mitt saknande och längtande lär mig att prioritera mer, vad som jag tycker är viktigt för mig och jag har märkte att jag uppskattar honom mer än jag trodde.

Visst jag ljuger om jag säger att det inte är svårt ibland, men det får även mig att hitta mig själv mer, annars försvinner jag i vi, tänkandet.

Jag börjar känna mig mer stark, jag kan klara mig själv mer, jag har aldrig sett mig beroende av någon annan, men däremot så förvinner min vilja väldigt ofta i alla sammanhang, jag ger ofta med mig, jag tjafsar inte, det är inte hela världen att göra som andra vill, men nu när jag börjar hitta mig själv mer, så börjar jag bli mer krävande och mer bestämd vad som känns bra för mig.


Så jag börjar tro att lidande och längtan, allt sånt har en mening.


Och med dom tankarna kan jag våga säga att det är BARA 4 veckor tills vi ses igen. 

Av Cecilia - 8 juli 2008 10:18

Jag hade förträngt att han skulle åka igen, eller jag har iallafall skjutit på tanken, på så sätt så har jag kunnat vara avslappnad mer, men i morse så vaknade jag av att jag hörde ett flygplan och tårarna började rulla.


Det känns som om allt är det sista jag gör, den sista kramen kommer idag, den sista kyssen osv, jag får inte glömma något, jag kan ju inte kompensera det på nått sätt.

Men jag vill inte att han skall se mig gråta, jag vill inte att han skall vara orolig, jag vill visa mig stark,  jag klarade av det förra gången, trots att denna gången tröstade jag mig med att shoppa istället. 

Nu är det bara 8 timmar han sätter sig på ett anslutningsflyg, jag önskar bara att jag kunde glömma tiden och bara känna av den timman innan för jag vill kunna njuta av varje sekund som går idag, jag vet att det bara är ca: 6 veckor tills han kommer tillbaks, men oron värker i kroppen ändå.... 

Av Cecilia - 2 juli 2008 07:40

vaknade lite före alla här hemma så jag passar på att uppdatera.


Jag nu är han hemma, konstigt nog har vi det lite bättre än vad vi hade innan han åkte, inte lika mycket tjafs som små bagateller längre, annars kan jag inte sätta fingret på vad som är skillnad, jag har fått sett bilder där nere ifrån och det har varit en upplevelse. Visst är det jobbigt när han är borta även om det känns som om jag redan glömt hur jobbigt det är, men det blir jag snart varse om tyvärr.


Men jag märker att även han påverkas av saknaden, för vår semster tillsammans vill han tillbringa i hemmet och göra dagsutflykter istället för att åka bort, han vill hinna tillbringa dagarna så mycket som möjligt med mig och barnen och det känns ju skönt, kanske lite tråkigt tycker jag personligen,jag hade ju gärna velat åka till öland eller dyl som vi alltid gör varje år, men det är en ganska lätt uppoffring för hans skull, så jag säger inget utan låter han bestämma vad som känns bäst, det är ju trots allt han som åker bort sen ige, så jag är extra glad att vi hann med en tripp, jag och barnen innan han kom hem.


Första natten vi sov tillsammans vaknade han till och halv satte sig upp och bara stirrade på mig, första gången han gjorde det var när jag gick och lade mig och han redan somnat, andra gången när jag lade min arm på hans, visst han var väl "kvar" i landet men det skrämde skiten ur mig.

Men jag antar att dom inte är van med det längre, hihi.

Men det var den enda natten, nu är han hemma på rikigt. 

Skapa flashcards