Full färd med att barnen skall bli nöjda och ha lite kul så gjorde vi pepparkakor idag, lite läskigare än vanligt.

Då fick jag ett udda samtal, det var från ett blomsterbud som undrade om jag var hemma för jag skulle få blommor, efter dom lagt på så gick tankarna runt, vem kan ha skickat dom? Jag kom på att vi förlovade oss för 10år sedan idag, men inte kommer han väl ihåg sådant, efter 3 timmar var jag övertygad att dom ringt fel nummer, men så kom blommorna till slut, jag var ivrig att öppna då jag höll på att spricka av nyfikenhet.

Det var en fin blombukett, där det stod ett tack för att vi, jag och barnen har ställt upp på Mannen och att vi fixat det mycket bra och att dom beundrade mig för det........

blommorna kom ifrån mina svärföräldrar.

Vad kan jag säga, jag blev väldigt rörd och stolt, det kändes riktigt skönt med lite uppmuntran.

Ju närmare tiden kommer hemgång desto mer längtar jag efter att få börja leva som en familj igen, även Mannen längtar mycket nu, det hörs på honom när han ringer hem och  han till och med erkänner det och det känns otroligt skönt.

Snön har börjat fallit ner från himlen så det känns som alla årstider varit nu utan honom, eftersom det var vinter när han började sin utbildning.

Men jag har lärt mig att tillåta mig själv att få sakna honom på ett hälsosamt sätt, jag har bevisat för mig själv att jag inte är berode av någon annan, jag klarar hemmet  och barnen osv själv, men jag vill inte vara själv i förhållandet för jag är visst beroende av kärlek och jag har under denna resa börjat inse att det är helt ok.

Jag är starkare nu och är inte lika rädd att bli sårad och det är väl därför jag tidigare varit så fast vid att inte vara berode av någon annan, men om man skall ge, så måste man väl kunna ta också, för det är väl inget som kan dö av att bli älskad?  inte normal kärlek iallafall.

Hoppas ni alla har det bra därute 

Äntligen är helgen över, barnen har lov och jag jobbar endast 2 dagar denna vecka, skönt.

Kom på idag att det är ju snart fardag och om paketet skall komma fram i tid måste vi ju skicka det nu, det tar ju nästan 2 veckor att komma fram, frågan är bara vad ska vi skicka?

När han åkte för första gången så fick han ett halsband med barnens bild ingraverat, så den iden är ju över.

Jag verkligen önskar att vi kunde slå in oss själva och komma och överaska honom där nere, det hade varit så skönt att få se och förstå vad han pratar om, för när han visar bilder så känns allt så overkligt på nått konstigt sätt.

Så visst är jag lite avundsjuk på dom journalister som åkt ner för olika reppotage.

Jag vill ju inte skicka nått förstort som bli jobbigt att få hem, han packade ju så lite som möjligt bara för att det var sista gången och han kanske ville kunna ta med saker hem som han köper.

Ja vi får väl ta oss till staden för att se vad som finns till farsdag, jag vill ju trots allt att det skall vara något betydelsefullt, så han vet att han är saknad och omtyckt. 

han ringde igår kväll, jag hade fullt upp med att städa undan och packa till barnen och han var väl trött och skulle inte få sova många timmar förren han skulle iväg igen, jag lättade mitt hjärta om hur det är här hemma, att jag ville hellre börja plugga igen och hur att det är jobbigt när folk påpekar hur snabbt tiden gått, för när jag berättade det för min mamma igår så sa hon att hon förstod mig och sedan lägger till med; men tiden har ju gott fort......

Allt sånt berättade jag, jag tillade att han fick gå med dottern till tandläkaren i januari eftersom jag jobbade den dagen.

Han var säkert trött och jag var bara så glad att han ringde så jag hade någon att prata med.

Tillslut tillade han att han skulle ringa i övermorgon istället och jag blev stött för det var den enda dagen som jag ska ut med några tjejkompisar och fira en 40årsdag. Jag har inte varit ut och träffa kompisar på  jättelänge länge.

Så det blev en dispyt om jag inte skulle ha med telefonen osv.

Och det slutade med att han sa hejdå och bara lade på, ingen puss eller nått.

Så nu sitter jag här och bara mår skit, jag vill inte att det sista samtalen ska sluta såhär, vi har ju klarat av det tidigare, jag har oftast tänkt före jag har talat tidigare så det inte ska bli nått missförstånd, men denna gången kändes det som om han inte kunde unna mig en kväll ute, jag ska ju inte ens dricka, jag ska ju jobba dagen efter.

Jag skrev ett mail nästan direkt efter vårt samtal, men jag vet ju inte när han läser det.

Så nu kändes det ju inte bättre av att lämna av barnen på skolan och veta att jag inte få se dom förren måndag morgon, jag tror jag börjar få seperationsångest, jag får bara samvetskval för att jag måste jobba och det känns ju inte bättre att det är ett jobb som jag inte ens tycker är roligt att gå till. 

Dagarna flyter ihop, jag vet inte ens riktigt när jag hörde av Mannen sist, jag har nått svagt minne av att det var i går, men jag är osäker, jag van trivs på jobbet, jag vet inte riktigt varför men det är tråkigt och det värsta är att jag kan inte komma hem  och beklaga mig och dom gånger han ringer känns det varken som om jag hinner eller har lust att belasta honom med det, jag överlever ju ändå, jag är sugen att hitta på nått nytt, men vet inte riktigt vad och han jag brukar bolla med om sånt, ja vi vet ju alla vart han är...

Är just nu så less att jag inte ens brytt mig om att sätta på tv:n och se Greys anatomy och tro mig då står det inte rätt till.

Men å andra sidan såg jag en film igår som jag älskade och skrattade till i min ensamhet, what happend in vegas, jag hade absolut inga förhoppningar om den då jag blandat ihop den med en annan film så pga. kanske den blev bättre, vad vet jag. 

Idag har jag tillsammans med dottern börjat rensa i hennes rum, ingen höjdare kan jag påstå, hon vill gärna möblera om också, dessutom vill hon att vi ska sätta upp en hatthylla som hon kan ha utklädningskläder på i sitt rum och självklart vill hon ha upp den nu, trots att jag kan påpeka att vi väntar tills pappa kommer hem så fixar han det, jag kan väl inte borra! jag vet inte ens om jag har gjort nångång. Spika kan jag, men det funkar väl inte nu, tänk om jag borrar sönder väggen, eller gör förstora hål, visst jag klarade av cykeln, men det här handlar om en lägenhet som vi hyr.

Jag är visst mer beroende än vad jag trodde och som det känns just nu så sitter jag bara hemma och väntar på honom- snacka om patetisk, om det var min kompis som gjort så, så hade jag nog bett henne att rycka upp sig och stå på egna ben, för finns det verkligen nått beroende som är possitivt??

Vi hamnade på badet i söndags, så slapp jag utmaningen i skolan, barnen fick själva välja.

Jag hade inte hört av Mannen sedan i torsdags och självklart så ringde han när vi var inne på badet, så när jag kom hem så skrev jag uppdaterande mail för att sedan lägga mig lite tidigare då jobbet väntade på måndag men till min förvåning så ringde telefonen och det var han, dom hade precis kommit tillbaks till campen, lyckliga mig :)

Han meddelade även att det ser ut som han kommer hem 2 veckor tidigare och det kan nog passa ganska bra för idag när vi satt i vardagsrummet med massa levande ljus och åt middag som vår dotter fixat så säger hon att det bästa med det här är att vi alla är tillsammans och är sams, hon reflekterade inte ens på att pappan inte var med.

Jag satt och funderade på att göra en sammanfattning på hur det har varit från dag 1 och jag satt inte jag låg, men hur som helst, så jag började läsa mina första inlägg i bloggen, tänk vad man glömmer och förtränger snabbt, att det var så jobbigt redan från början, jag vet inte riktigt om det blivit bättre eller sämre med tiden, för tiden har flytit ihop. Jag blev slutkörd ganska tidigt och jag tror inte det har slutat, jag är så less och slut, det känns som om jag har tappat gnistan, i mellanåt kommer den tillbaks och då hittar jag oftast på nått med barnen och avslutar dom dagarna med uppstädning så jag blir helt slut ändå i slutändan, men ikväll när jag blev medveten om det så hoppas jag att jag orkar göra nått åt det, för det försvinner nog inte av sig självt ochom jag verkligen tänker efter så tror jag bestämt att dom dagarna som jag får gnistan, är dom dagarna Mannen ringer.

Just nu är jag så trött och less på allt, jag var ca: 5 sekunder ifrån att boka in en sista minuten tidigare idag, jag hittade en ganska billig resa för mig och barnen i 5 dagar, jag tänkte att det räcker, vi skiter i skolan och jobbet och bara åker, jag sa till min syster att får vi inte ledigt så sjuk anmäler jag barnen och om personalen undrade senare varför barnen pratade om spanien, så kunde jag skylla på att dom hade hög feber och måste hallucinerat, jag sa det som ett skämt till min syster, men ändå önskade endel av mig att vi bara kunde åka iväg från allt, under tiden som jag kollade hur vi skulle ta oss till arlanda, där flyget gick ifrån, så hann det bli uppbokat.

Tur var väl kanske det nu i efterhand, resan var ju trots allt i morgonbitti...

det slutade med mat på McD och en varsin hyrfilm istället.

Inte lika varmt men betydligt billigare. 

Än sålänge är det lungt, hemskt att säga, men jag har knappt känt av att jag blivit ensam igen, det är alldeles för mycket som pågår runt omkring mig just nu.

Igår när jag var på jobbet hade jag fått ett sms från Mannen att där dom  mellan landade var det 30 grader varm och att dom precis badat i utomhus polen.

Jag tror aldrig jag har varit så avundsjuk just då, i hela mitt liv, så när han ringde på kvällen för att berätta att han kommit fram, så förklarade jag lite skämtsamt att ska han komma med sådan meddelanden så behöver han inte komma hem, för vissa saker kan man behålla för sig själv och självklart trodde han att det var ett skämt.

Men jag blev väldigt sugen på att ta med barnen (dom har ju lite svårt att klara sig hemma själv) och ta en sista minuten bara ett par dagar till värmen, för nu är det allt grått här hemma.

Jag är ledig denna helg och ska försöka hitta på nått kul, dessvärre fick vi en inbjudan till söndag, där hela dotterns klass med föräldrar och syskon skall ha en utmaning, barnen mot föräldrar i spökboll, innebandy och hinderbana, barnen vill ju så gärna gå och jag bara gruvar mig, för då måste jag komma tillbaks till verkligheten med alla frågor ang. Mannen, dessutom tycker ju barnen att det är tråkigt att deras pappa inte kan vara med eftersom det mest är pappor som spelar med barnen, så det känns som jag måste bita i det sura äpplet och trava dit ändå.

Men nu ska jag väl förtränga det tills på söndag så den oron inte förstör resten av helgen.