På väg hem från en av mina mest meningsfulla äventyr på väldigt länge.

Vi är fler, dom känner som mig  och nu har vi varann

Men tänk om vi hade kunnat få varann tidigare, vad mycket enklare våra missioner skulle ha varit.

Efter en och halv dag så känns det som om vi känt varann i evigheter och det, för att vi har en gemensam nämnare, vi är anhöriga, anhöriga till män som gör utlanstjänst.

Men det här är bara början på något nytt, tillsammans gör vi oss starkare, vi kan lyssna, stötta och förstå varann.

Ålder, bakgrund, förälder på vilket sätt man än är anhörig är oväsentligt, vi sitter i samma båt ändå.

Vi vill få ett bättre stöd för att kunna vara bättre, lungnare anhöriga och förståelse.

 Genom invidzonen kan vi hjälpa varann och hjälpa andra som precis börjar sin resa som anhörig för nu är vi spridda geneom hela Sverige.

Efter denna tripp slog en tanke mig på tåget hem.

-fan jag är ju nån. 

I dag känns det bättre, är inte lika grinig idag som igår.

Har fått sms att dom mellanlandat och är underdagen i Sverige, allt blir som planerat med hemgång osv. skönt.

Det ska ju trots allt bli skönt att få hem honom, men jag känner mig bara så slut efter denna tripp, men har nog inte tillåtit mig själv att känna efter riktigt, utan det märks på humöret istället och att jag betydligt mer i behov av sömn.

Men idag känns det som om enerigin sprudlar och det är väl för att det börjar hända lite possitivt också.  

 och tur är väl det för idag blir det packning inför flyttning, städning för att Mannen inte ska få en chock bland alla lådor när han kommer hem och det viktigaste packning inför min Stockholms resa, undra hur många "sjalar" som åker ner dit i morgon?

Ja, det är väl tur att jag har internet annars hade jag väl varit orolig i morgon när Mannen skulle ringa när dom kommit fram.

För jag tänkte ta mig en "sista" runda på dessa sidor som jag maniskt följt dessa månader.

Där jag ser på försvarets hemsida att planet som dom skulle åkt med är inställt och dom blir ett dygn försenat. Vad innebär detta? Kommer han inte hem som beräknat? eller får dom inte dom samtalen som dom ska få när dom kommer fram?

Jag har sagt till barnen att han kommer hem hit 3 dagar senare än vad han igentligen gör, heller en överaskning än en besvikelse.

Ja det är väl tur att jag har internet för annars hade jag väl inget vetat. 

Men allt som hänt här hemma så är jag slut och jag vet inte vad som finns kvar.

När jag satt här i förrgår nästintill panikslagen då min barnvakt till sonen avbokar dagen innan, men det e lungt tänkte jag jag kan gå på begravningen ändå, jag har en backup, men 10 minuter efter första avbokandet, så ringer nästa och avbokar, så där sitter jag och desperat försöker komma på en lösning. 

Precis då ringer Mannen.

Jag undrar om inte han har nån i åtanke som barnvakt, men får ett snabbt svar: Nä, jag har inte en aning....

Sur blev ju jag, han försökte inte ens och kastade ur mig:

- Nä det förstås du har ju inga sådanna problem, du behöver ju inte fixa barnvakt.

Och i sin tur blev han stött. J

ag fick honom självklart på bättre humör när jag svängde om i hur jag menade, men nu i efterhand så är jag fortfarande besviken, för jag hade, trots hur långt bort jag än är försökt fixat till det, men inte han.

Han inte behövt stöttat eller hjälpt till ett skit här hemma när han varit borta, det är jag bara jag som hållt ihop allt och jag har precis upptäckt det, så nu känner jag mig så sviken, hur tror han att det kommer att vara att komma hem? han har ju knappt en aning vad ansvar är längre, inte över familjen iallafall.

men en sak är säker, mitt stöttande är över, så länge jag inte får något tillbaks.

 Det var en kompis som ställde upp att ta hand om min son som tur var.

Men det är känslomässigt jobbigt att gå på en begravning, allra helst när det ä på en sån ung och fin människa, man börjar verkligen fundera över livet.

Har fastnat för en låt, If I Were A Boy med Beyonce, har extra fastnat för 2 delar i sången...

"When you lose the one you wanted
Cause he’s taken you for granted
And everything you had got destroyed"

  if i were a boy.....

"I’d put myself first
And make the rules as I go
Cause I know that she’d be faithful
Waitin’ for me to come home (to come home)

Det känns lite som man är träffad. 

Fy f-n vad jag längtar till Stockholm för att få höra hur andra mår och hur dom har det, som också är anhöriga, det ska bli ett stort nöje att träffa er och få höra era historier.

ja nu är snart min "stöttande" tid över, han är hemma om en vecka, jag känner inte som jag har kunnat varit så stöttande som jag önskat, jag har varit dålig på att skriva brev, lite bättre på att skriva mail, men han har varit dålig på att svara och då ger man tillslut upp att skriva, då jag inte vet när och om han läser dom.

Men jag har iallfall aldrig avbrutit ett samtal när han har ringt, så på så sätt har jag gett honom tid, för jag vet ju aldrig när vi talas vid nästa gång.

Jag har tassat lite på tå här hemma när vi har talats vid och när han är hemma på leave, för jag vill inte att vi skulle bli osams eller missförstå varann, det sista vi gör, för tänk om det skulle hända honom nått,  så med andra ord har jag varit det av rent egoistiska själ för jag skulle inte vilja leva med den tanken att vi har osams det sista vi var.

jag skall till Stockholm nästa vecka och jag ser så mycket fram emot det, att få träffa andra tjejer i samma sits, dessvärre som jag nämnt tidigare så har ju Mannen medaljcermoni samtidigt på livgardet.

Han är väldigt förstående till att jag åker till invidzonen istället för till honom, vilket i sin tur ger mig mer samvetskval att jag inte stöttar honom i Stockholm, så jag hoppas väl kanske att det är fler anhöriga som inte dyker upp. Han säger att -det är ju bara en medalj. Så jag får väl hoppas väl på att han även känner så när han väl står där.

Känns inte som jag hinner det jag vill, jag hann packa några fler lådor igår, det blev väl iallafall 3 säckar och 5 lådor, men tankarna går ofta till min bror och undran om hur han har det.

Jag har berättat för honom att jag finns här om och när han behöver mig, min mamma skickar sms dagligen till honom men får bara till svar att han inte orkar just nu.

Han är hos sin x-flickväns mamma, dom har haft bra kontakt hela tiden, han åkte till henne dagen efter olyckan och ville stanna där ett tag och jag antar och hoppas  att dom tröstar och tar han om varann. Hon är ju ensamstående och hade bara en dotter.

Det finns ju inte så mycket jag kan göra, jag måste försöka koncentrera mig på min packning för idag är den sista lediga dagen innan jag jobbar fem dagar i rad. Men Mannen räknar med att jag ska hinna packa allt, med alla känslor som finns nu, så känner jag mig besviken hur han kan tro att jag skall hinna packa allt, det är ju inte som om barnen fixar sin mat själv eller diskar och tvättar själva, hade hoppas att nån av mina kompisar hade lite tid att kunna hjälpa till men alla var helt plötsligt så upptagna, så nu ska jag väl kasta i mig lite frukost och fortsätta packa själv. Tur att jag kan köra med barnen lite grann iallafall.

Det händer inget speciellt,  här hemma iallafall.

Allt har bara blivit tråkigt, ett av barnen var feber hostar och snorar, medan den andra snorar, men vi håller oss hemma alla tre ändå, jag är ju ioförsig ledig nu i två dagar.

Klockan är rredan 13 och jag har endast hunnit packa en låda!! det går sakta framåt.

Jag känner mig bara så ensam, men jag är inte sugen på att hitta på någoting heller, jag vet att jag inte kan gå ut och träffa nån kompis eller lägga mig i nått spa eftersom barnen är sjuk, men jag önskar att jag hade energi och ork att röja upp här hemma och packa för glada muggar, istället hamnar jag framför datorn och surfar omkring medan barnen ligger och ser på dumburken, vi har ju Disney Channel.

Nä nu måste jag försöka packa lite till, annars får jag inte se på gray´s anatomy ikväll (försök till självbestraffning)

Kommer väl med uppdatering om hur bra det gick....

I går var jag besviken på att Mannen ringt 8 gg på kvällen, trots att jag jobbade, jag hade ju berättat det dagen innan.

Men idag så önskar jag inget hellre än att få höra hans röst.

Min bror har haft en flickvän, han har varit allt för henne, dom har varit ett par till och från i 3 år och övrig tid så var dom vänner och umgicks ändå... i natt så var hon och två andra med om en bilolycka och alla omkom.

Det är sådanna gånger som man börjar tänka till, allt små tjafs har inte någon betydelse längre, det är ju livet och kärleken som är viktig.