Nu är alla klappar köpta och han har inte en aning vad som barnen önskar sig, vilken tur att jag vet det då och dessutom tycker om att shoppa, men med hanen på hjärtat hade han nog inte så stor koll på det innan han for heller.

Jag hade gruvat mig lite för att ha en glöggafton för våra bekanta då jag trodde att kvällen kanske skulle handla om Afghanistan, trots att min man påpekade att han inte ville prata om det, han skulle bara säga att allt var bra, så kunde dom prata om det en annangång.

Men eftersom flera av killarna tilhörde hemvärnet så kan man väl kanske räkna ut hur kvällen skulle se ut, han visade ju självklart stolt upp en massa bilder på datorn och tur som jag hade så var det iallafall en tjej som inte var intresserad, så vi hade väldigt trevligt och kunde prata annan gojja. 

Igår var vi på klass disco, där var både syskon och föräldrar var, ganska trevligt, ändå tills flera föräldrar kom fram i omgångar för att höra  hur Mannen har det och hur det varit, frågor som: längtar du inte tillbaks, återkom ständigt.

Aningen förvånad av all uppmärksamhet av vissa föräldrar som knappt hejjar i vanliga fall blev svaren mer smärtsamma för mig, då han säger att han längtar inte tillbaks, än.

Och det bästa med att vara hemma är att  här är det ingen som skjuter på en, för det behöver han inte vara orolig för här..... 

( han glömde visst sin besvikna fru :) )

Jo, nog är det skönt att känna sig älskad...... 

till hans försvar, så visste han inte vad han skulle svara. 

operationen är gjord och jag kan nu bara använda vänster handen, jag är så glad att jag väntade med att göra det tills Mannen kommit hem, för det är så mycket som jag glömt bort och tagit för givet att jag gör med två händer, smöra mackor och skära ost är bara en liten del.

Gipset skall bort den 23 dec, men jag är sjukskriven tills den 25 januari. En ständig arm i högläge, snacka om att se ut som en idiot.

Hur som helst har jag börjat komma på lite små knep att kunna fixa saker själv ändå, trots mitt inre utbrott igår när jag stod i köket och försökte skära mitt eget kött till middagen, då jag lyckades dölja mina tårar i ren frustration om att jag vill kunna klara mig själv, men efter mycket om och men lyckades jag.

Det som jag kan se till en fördel är att barnen vill ha hjälp med vissa saker dom inte klarar själv så måste dom fråga sin pappa, för jag kan inte hjälpa på samma sätt längre, så jag hoppas att dom kan göra det av  egen vilja framöver, för visst provar dom med mig först, men denna gången har jag en ursäkt till att dom måste be sin pappa och det blir inte lika  stort tjafs längre. skönt

Ja, tänk vad tiden rullar på, det var en vecka sedan vi flyttade in i nya lägenheten och vi har nästan packat upp allt.

Vi har knappt hunnit fundera över att han verkligen kommit hem och att han varit borta, eftersom vi har haft så fullt upp.Han har ju såklart inte så stor koll på hur stor barnen verkligen hunnit blivit och att vi har fått nya regler här hemma för att allt skulle fungera medan han var borta, men annanrs tycker jag att allt känns bra.

Jag var ju lite snabb och anmälde oss till PREP kursen och han tyckte att det var ok om jag tyckte att vi behövde det, så här är det nog lugna puckar.

Barnen har redan kommit på att han är den som oftast säger ja nu för tiden, vi gjorde så lite med flit från början, bara för att dom skulle våga gå till honom om det var nått dom ville.

Så ser öäget ut nu för tiden, jag återkommer väl med mer gnällig rapport när jag opererar mig på torsdag och är mer krävande och behov av hjälp då min högerhand blir totalt värdelös för ett par veckor. 

Igår var jag för arg för att skriva eften oker att jag läst artikeln i DN, så jag gör ett försök idag.

Att denna Anders nu påstår att han inte anställer hela familjer, det kan jag faktiskt köpa.

Men det är väl deras ansvar att se till att deras anställda får den bästa utbildningen och förberedelsen som man kan få, dessutom hjälp så att dom mår bättre och dt innebär ju även att dom skall slippa tänka på ev. problem i hemmet och även kunna vara förberedd på vad som dom kommer hem till, eller är det verkligen ok för dom anställda att tro att tiden stått still hemma,  att familjen lever som dom gjorde innan dom åkte?

Sen undrar ju jag hur denne person som sen kan påstå att man som anhörig även har ett ansvar!??

Hur kan han begära det när han inte vill något med oss anhöriga att göra?

Men visst ge mig den förbannade listan som han säkert sitter på som han tycker att vi ska ta ansvar för, skicka även den listan om ansvar som militärernas barn bör ha, hur dom skall ta sitt ansvar, tränga bort sin oro att pappa är i ett land där det pågår ett "krig".

Jag vet att det var ett gemensamt beslut att han skulle åka, men det var inget lätt beslut och jag förstod att det skulle bli tufft, men jag stöttade honom,

MEN i hopp om att förvaret skulle kunna ge stöd och råd i hur man hjälper sina barn i sin oförståelse och oro och hur man enklast hittar andra anhöriga och sist men inte minst, hur man får reda på information där nere ifrån innan det kommer ut i pressen. 

Vilken förbannade tjockskalle han är, tur att han inte är min granne...

Jag har lovat att släppa det här, för min mans skull i allafall 3 veckor, för vi ska ju flytta idag, så jag ska väl försöka det.

Vill bara tillägga, att när jag ringde hem på väg från Stockholm och undrade vad dom gjorde, då berättade han att han lagade met till barnen och diskade...? va, kunde jag lämna disk jag inte hann med och det var uppdiskat när jag kom? kändes konstigt, men otroligt uppskattande :)