Jag skrev till boken, men efteråt mådde jag så dåligt, huvudvärk i 2 dagar och på snudden till ångest känslor, huvudvärken slog till i slutet av skrivandet, så hårt att jag till och med spydde, så jag läste aldrig igenom texten innan den skickades iväg, jag har ännu inte vågat läsa den, rädd att få huvudvärk igen, det är så många känslor som försträngs och göms undan så jag fick en chock när allt kom tillbaks.

I vargdagen så har jag bestämt mig för att läsa hemma på distans, läsa in gymnasiebetygen, men på någon konstigt sätt har jag blivit så sällskapssjuk att jag försöker hitta på alla ursäkter jag kan för att inte sitta ensam hemma och läsa, tror jag har varit hemma för mycket medan Mannen varit borta.

Han har sökt en utbildning i södra sverige på 1,5år som självklart har inom försvaret att göra, så han fick blodad tand för försvaret, första uttagningen är i mars, för att se om han går vidare tills nästa.

Det lustiga för mig är att det var jobbiga stunder för mig och barnen när han var borta och när han kom hem, så glömmer jag ibland att han inte är hemma jämt, han har ju trots allt jobbet att gå till, borta vissar helger pga. hemvärnsövningar och dom är flera helger i februari, jag började bla. att plugga för att slippa jobba så mycket helger eftersom vi i familjen inte träffas så ofta då, lustigt nog så är det inte bättre nu, men barnen är glada att jag finns hemma iallafall :) 

 

Trollet

9 februari 2009 19:19

Hej Cesilia. Hmm.. Jag har oxå skrivit till invidzonens bok. Jag skrev lite imellanåt när min fd. pojkvän var nere i Afghanistan. Precis innan nyår så satt jag mig i soffan och tänkte jag skulle runda av allt och skriva det som hade hänt sen senaste gången jag skrev. När jag skrev blev jag helt förvånad - är det jag som har skrivit allt det där?? Det kändes väldigt surrealistiskt, precis som om det inte var jag som hade varit med om allt. Sen när obehagskänslorna började komma krypande och jag kände en enorm inre stress - så förstod jag att JA det är jag som har skrivit det. Blev illa tillmods och precis som att luften gick ur mig. Sen blev jag lite arg också, sicket helvete min fd. har låtit mig gå igenom och jag fick gå igenom det alldeles ensam då jag tillhör den kategori vars förhållande gick i kras, men bara för att det går i kras betyder ju inte att man slutar bry sig och slutar att må dåligt. Usch jag blir nästan arg nu när jag skriver om det igen. Men när han kom hem så släppte ilska och oro ganska mkt. Att bara "slippa" lusläsa tidningar och internet varje dag om nyheter från Afghanistan gjorde att jag lättade enormt. Slippa har man ju gjort hela tiden men det gick inte så länge han var där, nu har jag ingen anledning längre känns det som bissart nog. Men japp, jag känner igen din obehagskänsla. Vad roligt det skall bli att läsa alla andras historier, jag har följt din blogg under hela tiden! Kramkram Caisa

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det hänt igen, det som alla anhöriga och inblandade varit rädda för, det som inte fick hända har hänt.   Jag känner inte dom omkomna så jag sörjer inte på det viset som vissa andra gör, utan jag sörjer i egenskap av medmänniska och föredet...

efter en snabb titt in på min blogg såg jag att det fortfarande är människor som läser den, jag känner mig därför lite skyldig att skriva lite hur läget är nu.   Många gånger är livet här hemma som det var innan missionen, men jag vet att han nu ...

Nu har det gått en tid sedan allt hände, vi överlevde denna omgång, ibland undrar jag om han är sugen att åka igen, men det är nog inget han skulle erkänna om jag frågade. Bloggen har jag haft för mig själv, den har han inte läst, han vet att den fin...

Nu har det gått en tid, närmare bestämt 4 månader sedan han kom hem, det låter kortare än vad det känns. Vi har väl fallit tillbaks i vardagen som den var innan han åkte, men människor runt omkring oss undrar om han kommit hem än.... när dom ser att ...

Sitter och försöker sammanfatta inför boken som skall skrivas, men jag hakar hela tiden upp mig på.... om han skulle åka igen.... Jag vill att anhörighetsträffarna skall bli bättre, informationen om när dom sker bör komma ut tidigare, så fler har möj...