operationen är gjord och jag kan nu bara använda vänster handen, jag är så glad att jag väntade med att göra det tills Mannen kommit hem, för det är så mycket som jag glömt bort och tagit för givet att jag gör med två händer, smöra mackor och skära ost är bara en liten del.

Gipset skall bort den 23 dec, men jag är sjukskriven tills den 25 januari. En ständig arm i högläge, snacka om att se ut som en idiot.

Hur som helst har jag börjat komma på lite små knep att kunna fixa saker själv ändå, trots mitt inre utbrott igår när jag stod i köket och försökte skära mitt eget kött till middagen, då jag lyckades dölja mina tårar i ren frustration om att jag vill kunna klara mig själv, men efter mycket om och men lyckades jag.

Det som jag kan se till en fördel är att barnen vill ha hjälp med vissa saker dom inte klarar själv så måste dom fråga sin pappa, för jag kan inte hjälpa på samma sätt längre, så jag hoppas att dom kan göra det av  egen vilja framöver, för visst provar dom med mig först, men denna gången har jag en ursäkt till att dom måste be sin pappa och det blir inte lika  stort tjafs längre. skönt

Ja, tänk vad tiden rullar på, det var en vecka sedan vi flyttade in i nya lägenheten och vi har nästan packat upp allt.

Vi har knappt hunnit fundera över att han verkligen kommit hem och att han varit borta, eftersom vi har haft så fullt upp.Han har ju såklart inte så stor koll på hur stor barnen verkligen hunnit blivit och att vi har fått nya regler här hemma för att allt skulle fungera medan han var borta, men annanrs tycker jag att allt känns bra.

Jag var ju lite snabb och anmälde oss till PREP kursen och han tyckte att det var ok om jag tyckte att vi behövde det, så här är det nog lugna puckar.

Barnen har redan kommit på att han är den som oftast säger ja nu för tiden, vi gjorde så lite med flit från början, bara för att dom skulle våga gå till honom om det var nått dom ville.

Så ser öäget ut nu för tiden, jag återkommer väl med mer gnällig rapport när jag opererar mig på torsdag och är mer krävande och behov av hjälp då min högerhand blir totalt värdelös för ett par veckor. 

Igår var jag för arg för att skriva eften oker att jag läst artikeln i DN, så jag gör ett försök idag.

Att denna Anders nu påstår att han inte anställer hela familjer, det kan jag faktiskt köpa.

Men det är väl deras ansvar att se till att deras anställda får den bästa utbildningen och förberedelsen som man kan få, dessutom hjälp så att dom mår bättre och dt innebär ju även att dom skall slippa tänka på ev. problem i hemmet och även kunna vara förberedd på vad som dom kommer hem till, eller är det verkligen ok för dom anställda att tro att tiden stått still hemma,  att familjen lever som dom gjorde innan dom åkte?

Sen undrar ju jag hur denne person som sen kan påstå att man som anhörig även har ett ansvar!??

Hur kan han begära det när han inte vill något med oss anhöriga att göra?

Men visst ge mig den förbannade listan som han säkert sitter på som han tycker att vi ska ta ansvar för, skicka även den listan om ansvar som militärernas barn bör ha, hur dom skall ta sitt ansvar, tränga bort sin oro att pappa är i ett land där det pågår ett "krig".

Jag vet att det var ett gemensamt beslut att han skulle åka, men det var inget lätt beslut och jag förstod att det skulle bli tufft, men jag stöttade honom,

MEN i hopp om att förvaret skulle kunna ge stöd och råd i hur man hjälper sina barn i sin oförståelse och oro och hur man enklast hittar andra anhöriga och sist men inte minst, hur man får reda på information där nere ifrån innan det kommer ut i pressen. 

Vilken förbannade tjockskalle han är, tur att han inte är min granne...

Jag har lovat att släppa det här, för min mans skull i allafall 3 veckor, för vi ska ju flytta idag, så jag ska väl försöka det.

Vill bara tillägga, att när jag ringde hem på väg från Stockholm och undrade vad dom gjorde, då berättade han att han lagade met till barnen och diskade...? va, kunde jag lämna disk jag inte hann med och det var uppdiskat när jag kom? kändes konstigt, men otroligt uppskattande :) 

På väg hem från en av mina mest meningsfulla äventyr på väldigt länge.

Vi är fler, dom känner som mig  och nu har vi varann

Men tänk om vi hade kunnat få varann tidigare, vad mycket enklare våra missioner skulle ha varit.

Efter en och halv dag så känns det som om vi känt varann i evigheter och det, för att vi har en gemensam nämnare, vi är anhöriga, anhöriga till män som gör utlanstjänst.

Men det här är bara början på något nytt, tillsammans gör vi oss starkare, vi kan lyssna, stötta och förstå varann.

Ålder, bakgrund, förälder på vilket sätt man än är anhörig är oväsentligt, vi sitter i samma båt ändå.

Vi vill få ett bättre stöd för att kunna vara bättre, lungnare anhöriga och förståelse.

 Genom invidzonen kan vi hjälpa varann och hjälpa andra som precis börjar sin resa som anhörig för nu är vi spridda geneom hela Sverige.

Efter denna tripp slog en tanke mig på tåget hem.

-fan jag är ju nån. 

I dag känns det bättre, är inte lika grinig idag som igår.

Har fått sms att dom mellanlandat och är underdagen i Sverige, allt blir som planerat med hemgång osv. skönt.

Det ska ju trots allt bli skönt att få hem honom, men jag känner mig bara så slut efter denna tripp, men har nog inte tillåtit mig själv att känna efter riktigt, utan det märks på humöret istället och att jag betydligt mer i behov av sömn.

Men idag känns det som om enerigin sprudlar och det är väl för att det börjar hända lite possitivt också.  

 och tur är väl det för idag blir det packning inför flyttning, städning för att Mannen inte ska få en chock bland alla lådor när han kommer hem och det viktigaste packning inför min Stockholms resa, undra hur många "sjalar" som åker ner dit i morgon?

Ja, det är väl tur att jag har internet annars hade jag väl varit orolig i morgon när Mannen skulle ringa när dom kommit fram.

För jag tänkte ta mig en "sista" runda på dessa sidor som jag maniskt följt dessa månader.

Där jag ser på försvarets hemsida att planet som dom skulle åkt med är inställt och dom blir ett dygn försenat. Vad innebär detta? Kommer han inte hem som beräknat? eller får dom inte dom samtalen som dom ska få när dom kommer fram?

Jag har sagt till barnen att han kommer hem hit 3 dagar senare än vad han igentligen gör, heller en överaskning än en besvikelse.

Ja det är väl tur att jag har internet för annars hade jag väl inget vetat. 

Men allt som hänt här hemma så är jag slut och jag vet inte vad som finns kvar.

När jag satt här i förrgår nästintill panikslagen då min barnvakt till sonen avbokar dagen innan, men det e lungt tänkte jag jag kan gå på begravningen ändå, jag har en backup, men 10 minuter efter första avbokandet, så ringer nästa och avbokar, så där sitter jag och desperat försöker komma på en lösning. 

Precis då ringer Mannen.

Jag undrar om inte han har nån i åtanke som barnvakt, men får ett snabbt svar: Nä, jag har inte en aning....

Sur blev ju jag, han försökte inte ens och kastade ur mig:

- Nä det förstås du har ju inga sådanna problem, du behöver ju inte fixa barnvakt.

Och i sin tur blev han stött. J

ag fick honom självklart på bättre humör när jag svängde om i hur jag menade, men nu i efterhand så är jag fortfarande besviken, för jag hade, trots hur långt bort jag än är försökt fixat till det, men inte han.

Han inte behövt stöttat eller hjälpt till ett skit här hemma när han varit borta, det är jag bara jag som hållt ihop allt och jag har precis upptäckt det, så nu känner jag mig så sviken, hur tror han att det kommer att vara att komma hem? han har ju knappt en aning vad ansvar är längre, inte över familjen iallafall.

men en sak är säker, mitt stöttande är över, så länge jag inte får något tillbaks.

 Det var en kompis som ställde upp att ta hand om min son som tur var.

Men det är känslomässigt jobbigt att gå på en begravning, allra helst när det ä på en sån ung och fin människa, man börjar verkligen fundera över livet.

Har fastnat för en låt, If I Were A Boy med Beyonce, har extra fastnat för 2 delar i sången...

"When you lose the one you wanted
Cause he’s taken you for granted
And everything you had got destroyed"

  if i were a boy.....

"I’d put myself first
And make the rules as I go
Cause I know that she’d be faithful
Waitin’ for me to come home (to come home)

Det känns lite som man är träffad. 

Fy f-n vad jag längtar till Stockholm för att få höra hur andra mår och hur dom har det, som också är anhöriga, det ska bli ett stort nöje att träffa er och få höra era historier.

ja nu är snart min "stöttande" tid över, han är hemma om en vecka, jag känner inte som jag har kunnat varit så stöttande som jag önskat, jag har varit dålig på att skriva brev, lite bättre på att skriva mail, men han har varit dålig på att svara och då ger man tillslut upp att skriva, då jag inte vet när och om han läser dom.

Men jag har iallfall aldrig avbrutit ett samtal när han har ringt, så på så sätt har jag gett honom tid, för jag vet ju aldrig när vi talas vid nästa gång.

Jag har tassat lite på tå här hemma när vi har talats vid och när han är hemma på leave, för jag vill inte att vi skulle bli osams eller missförstå varann, det sista vi gör, för tänk om det skulle hända honom nått,  så med andra ord har jag varit det av rent egoistiska själ för jag skulle inte vilja leva med den tanken att vi har osams det sista vi var.

jag skall till Stockholm nästa vecka och jag ser så mycket fram emot det, att få träffa andra tjejer i samma sits, dessvärre som jag nämnt tidigare så har ju Mannen medaljcermoni samtidigt på livgardet.

Han är väldigt förstående till att jag åker till invidzonen istället för till honom, vilket i sin tur ger mig mer samvetskval att jag inte stöttar honom i Stockholm, så jag hoppas väl kanske att det är fler anhöriga som inte dyker upp. Han säger att -det är ju bara en medalj. Så jag får väl hoppas väl på att han även känner så när han väl står där.