Ja det är ju lungt läge denna gången också, han var inte på plats, men det är inte så lätt att veta nä jag sitter antal mil därifrån, så det är ju klart att jag är orolig.

Han ringde igår kväll iallafall, jag tror jag hade en lång lista som jag blev tvungen att ta upp med honom, tur att han hade lite tid att prata.

Om vi skulle anmäla oss på en större lägenhet som var ute nu, jag har ju låtit barnen fått egna rum medan han varit borta, så jag har delat av vardagsrummet och sover i andra halvan och det funkar ju bra, men det blir nog jobbigt när han kommer hem, så det anmälde vi oss på, det är ju bara att hoppas, den har även 2 toaletter :) och tro mig det skulle vara SÅ skönt.

Vi har planerat att flytta till en annan stad och har därför avvaktat flytt inom området, men du är det nog värt det ändå, Mannen kommer ju att vara ledig till mitten av januari och jag kommer att bli sjukskriven 6 veckor pga. en operation som kommer att göras i början av december. Så nog kommer det behövas utrymme alltid.

Operationen har kunnat gjorts nu på torsdag, men jag kommer bara att kunna använda ena handen efter, så jag vill ju gärna ha lite hjälp här hemma då. Annrs bli det lite svårt med matlagning, diskning, tvätt osv. 

Jag ville även kolla med honom om några godkännanden som skulle lämnas in till skolan, om barnen bla, fick vara med och ha skolaaktiviteter på isen/sjön.

Det är ett beslut som jag vill att han skall vara med och besluta, han måste ju få en chans att kunna få bli pappa igen, så det kändes viktigt att fråga vad han tyckte.

Jag ville också passa på att berätta för honom att jag nu anmält mig till komvux till våren för att läsa in mina betyg, för att sedan fortsätta läsa på högskola. Det är beslut som jag tagit  helt själv, utan att ha honom att bolla med, så det känns ju lite kul.

Och bäst av allt så vaknade jag av att min dotter väckte mig med frukost på sängen 08´15, jag fick flingor och mjölk och ett glas vatten, inte illa av en åtta-åring. 

Sitter här och surfar runt lite på morgonsidan, medan barnen gör sig i ordning innan skolan, då jag ser en artikel i Aftonbladet:

"Svenska utlandsstyrkan attackerades i går kväll

– De var inblandade i en incident i det område som vi bevakar i landet. Alla i gruppen klarade sig oskadda och under natten har de återvänt till deras camp, 

Exakt var attacken skedde vill Försvarsmakten inte berätta, men bekräftar att det är i norra delarna av landet – ett område där flera svenska trupper finns, och som senaste tiden blivit alltmer våldsamt."

 Mannen håller till i norra delen,  jag som har fått lärt mig att om något har hänt så kommer anhöriga att höra av sig, så att man inte ska behöva läsa i tidningen och bli orolig, tidigare när något hänt så har jag iallafall fått ett samtal eller ett mail.

Men inte denna gången, inte ens www.mil.se har skrivit om det?!! 

Visst det kanske ine är just min man som var där, men jag blir ju ändå orolig om dom skall börja skjuta på svenskarna

Det är så mörkt ute och jag blir så trött, om jag kunde  skulle jag nog somna före barnen på kvällarna. Det är ju alldeles mörkt när jag åker till jobbet och lika mörkt när jag kommer och ska hämta barnen på fritids och den tiden det är ljust då är jag inne och jobbar, ironiskt.

Igår på jobbet hade jag svårt att släppa tanken från Mannen då vi hade en patient som kom från det landet Mannen är i, hennes man, son, faster, syster hade blivit mördade framför hennes ögon.

Hon fick själv en armbruten och fick sy 14 stygn i huvudet, det hände för 4 år sedan och sen kom hon hit, jag berättade aldrig om min situation men hon var duktig på att berätta om hennes liv, det var väldigt intressant att höra men ändå så overkligt att veta att Mannen är där.

Jag fick henne som patient för att en av mina kollegor tyckte att jag kan ju sånt där... språket osv..!!?? ja, man slutar ju aldrig att chockas över andras idioti. Trots att det kändes ganska obehagligt att sköta henne, så blev det tillslut väldigt intressant.

Jag hör av Mannen ungefär var  tredjedag nu.

Han kommer att komma till Sverige för gått och det blir tidigare än vad vi räknat med, så när jag träffar invidzonen i Stockholm, så är han i Stockholm och kommer att åka hem hit. Känns konstigt, men jag vet ju iallafall vart jag har honom, någon inbjudan till medaljutdelning har ju ändå inte kommit än och det är ju bara lite mindre än 4 veckor kvar, så jag vet ju inte ens om man är välkommen. 

Men jag har inte börjat våga på mig någon nedräkning, inte än. 

Full färd med att barnen skall bli nöjda och ha lite kul så gjorde vi pepparkakor idag, lite läskigare än vanligt.

Då fick jag ett udda samtal, det var från ett blomsterbud som undrade om jag var hemma för jag skulle få blommor, efter dom lagt på så gick tankarna runt, vem kan ha skickat dom? Jag kom på att vi förlovade oss för 10år sedan idag, men inte kommer han väl ihåg sådant, efter 3 timmar var jag övertygad att dom ringt fel nummer, men så kom blommorna till slut, jag var ivrig att öppna då jag höll på att spricka av nyfikenhet.

Det var en fin blombukett, där det stod ett tack för att vi, jag och barnen har ställt upp på Mannen och att vi fixat det mycket bra och att dom beundrade mig för det........

blommorna kom ifrån mina svärföräldrar.

Vad kan jag säga, jag blev väldigt rörd och stolt, det kändes riktigt skönt med lite uppmuntran.

Ju närmare tiden kommer hemgång desto mer längtar jag efter att få börja leva som en familj igen, även Mannen längtar mycket nu, det hörs på honom när han ringer hem och  han till och med erkänner det och det känns otroligt skönt.

Snön har börjat fallit ner från himlen så det känns som alla årstider varit nu utan honom, eftersom det var vinter när han började sin utbildning.

Men jag har lärt mig att tillåta mig själv att få sakna honom på ett hälsosamt sätt, jag har bevisat för mig själv att jag inte är berode av någon annan, jag klarar hemmet  och barnen osv själv, men jag vill inte vara själv i förhållandet för jag är visst beroende av kärlek och jag har under denna resa börjat inse att det är helt ok.

Jag är starkare nu och är inte lika rädd att bli sårad och det är väl därför jag tidigare varit så fast vid att inte vara berode av någon annan, men om man skall ge, så måste man väl kunna ta också, för det är väl inget som kan dö av att bli älskad?  inte normal kärlek iallafall.

Hoppas ni alla har det bra därute 

Äntligen är helgen över, barnen har lov och jag jobbar endast 2 dagar denna vecka, skönt.

Kom på idag att det är ju snart fardag och om paketet skall komma fram i tid måste vi ju skicka det nu, det tar ju nästan 2 veckor att komma fram, frågan är bara vad ska vi skicka?

När han åkte för första gången så fick han ett halsband med barnens bild ingraverat, så den iden är ju över.

Jag verkligen önskar att vi kunde slå in oss själva och komma och överaska honom där nere, det hade varit så skönt att få se och förstå vad han pratar om, för när han visar bilder så känns allt så overkligt på nått konstigt sätt.

Så visst är jag lite avundsjuk på dom journalister som åkt ner för olika reppotage.

Jag vill ju inte skicka nått förstort som bli jobbigt att få hem, han packade ju så lite som möjligt bara för att det var sista gången och han kanske ville kunna ta med saker hem som han köper.

Ja vi får väl ta oss till staden för att se vad som finns till farsdag, jag vill ju trots allt att det skall vara något betydelsefullt, så han vet att han är saknad och omtyckt. 

han ringde igår kväll, jag hade fullt upp med att städa undan och packa till barnen och han var väl trött och skulle inte få sova många timmar förren han skulle iväg igen, jag lättade mitt hjärta om hur det är här hemma, att jag ville hellre börja plugga igen och hur att det är jobbigt när folk påpekar hur snabbt tiden gått, för när jag berättade det för min mamma igår så sa hon att hon förstod mig och sedan lägger till med; men tiden har ju gott fort......

Allt sånt berättade jag, jag tillade att han fick gå med dottern till tandläkaren i januari eftersom jag jobbade den dagen.

Han var säkert trött och jag var bara så glad att han ringde så jag hade någon att prata med.

Tillslut tillade han att han skulle ringa i övermorgon istället och jag blev stött för det var den enda dagen som jag ska ut med några tjejkompisar och fira en 40årsdag. Jag har inte varit ut och träffa kompisar på  jättelänge länge.

Så det blev en dispyt om jag inte skulle ha med telefonen osv.

Och det slutade med att han sa hejdå och bara lade på, ingen puss eller nått.

Så nu sitter jag här och bara mår skit, jag vill inte att det sista samtalen ska sluta såhär, vi har ju klarat av det tidigare, jag har oftast tänkt före jag har talat tidigare så det inte ska bli nått missförstånd, men denna gången kändes det som om han inte kunde unna mig en kväll ute, jag ska ju inte ens dricka, jag ska ju jobba dagen efter.

Jag skrev ett mail nästan direkt efter vårt samtal, men jag vet ju inte när han läser det.

Så nu kändes det ju inte bättre av att lämna av barnen på skolan och veta att jag inte få se dom förren måndag morgon, jag tror jag börjar få seperationsångest, jag får bara samvetskval för att jag måste jobba och det känns ju inte bättre att det är ett jobb som jag inte ens tycker är roligt att gå till. 

Dagarna flyter ihop, jag vet inte ens riktigt när jag hörde av Mannen sist, jag har nått svagt minne av att det var i går, men jag är osäker, jag van trivs på jobbet, jag vet inte riktigt varför men det är tråkigt och det värsta är att jag kan inte komma hem  och beklaga mig och dom gånger han ringer känns det varken som om jag hinner eller har lust att belasta honom med det, jag överlever ju ändå, jag är sugen att hitta på nått nytt, men vet inte riktigt vad och han jag brukar bolla med om sånt, ja vi vet ju alla vart han är...

Är just nu så less att jag inte ens brytt mig om att sätta på tv:n och se Greys anatomy och tro mig då står det inte rätt till.

Men å andra sidan såg jag en film igår som jag älskade och skrattade till i min ensamhet, what happend in vegas, jag hade absolut inga förhoppningar om den då jag blandat ihop den med en annan film så pga. kanske den blev bättre, vad vet jag. 

Idag har jag tillsammans med dottern börjat rensa i hennes rum, ingen höjdare kan jag påstå, hon vill gärna möblera om också, dessutom vill hon att vi ska sätta upp en hatthylla som hon kan ha utklädningskläder på i sitt rum och självklart vill hon ha upp den nu, trots att jag kan påpeka att vi väntar tills pappa kommer hem så fixar han det, jag kan väl inte borra! jag vet inte ens om jag har gjort nångång. Spika kan jag, men det funkar väl inte nu, tänk om jag borrar sönder väggen, eller gör förstora hål, visst jag klarade av cykeln, men det här handlar om en lägenhet som vi hyr.

Jag är visst mer beroende än vad jag trodde och som det känns just nu så sitter jag bara hemma och väntar på honom- snacka om patetisk, om det var min kompis som gjort så, så hade jag nog bett henne att rycka upp sig och stå på egna ben, för finns det verkligen nått beroende som är possitivt??