Ja som alla förstår och kanske själva känner igen så är man ju inte så intim på det sexuella planet längre nu när man e ensam, så det har ju blivit en viss "torka" och tanken på sex har jag lagt vid sidan en aning. Jag ska förklara:

Jag letade efter en aromalampa och sökte efter det på google och hittade bla en sida:

www.amorspilar.se      24-48 tim leverans & öppet köp! Stort utbud massageoljor & Aroma.

____________________________________________________________________

perfekt tänkte jag och började titta omkring på denna sida, såg även att det fanns lite sexleksaker, för honom och för henne, det fanns även romantiskt, litteratur och baksaker; perfekt tänkte ja, jag älskar ju att baka... till min förvåning var det inte alls dom baksaker jag hade i mitt huvud, så jag skrattade för mig själv lite generat och var bara allmänt lycklig att jag satt hemma och surfade och inte på jobbet där alla andra kunde se vad jag tittade på.

Dagarna rullar på och snart är det dax för leave, flera gånger när han har ringt så har jag jobbat, han har lämnat meddelande om att han ringer i morgon, jag hör på hans röst att han saknar oss och det känns skönt, han har till och med skrivit ett kort mail den dagen han inte hann ringa, jag har varit på kurs i två dagar och när jag hade rast idag så av nån konstig anledning hade jag  lagt telefonen i fickan och precis då ringde han, det kändes skönt att få höra hans röst och ännu mer när jag förstått hur mycket han saknar oss.

Visst tror jag väl att han saknar oss ändå, men det finns stunder som den känslan försvinner, en liten rädsla av att han kanske tycker att det är skönare utan oss, man kan ju aldrig vara riktigt säker, men nu vet jag säkert att han ser fram emot att komma hem som vi gör och han är så välkommen så :) 

I dag fick jag reda på av mina svärföräldrar att dom fått brev ang. anhörighetsdag, dom undrade om jag skulle gå.... jag har inte fått nått än, vem vet kanske kommer det i morgon.

Nackdelen är att vissa(tex. jag) jobbar även helger, denna anhörighetsdag är tyvärr på en sån helg, då jag jobbar.

Det är väldigt komplicerat att lyckas byta en hel helg, tyvärr.

Anhörighetsdagen är om en månad så det är ganska kort om tid, priser på tåg/flyg har hunnit stiga en heldel.

Eftersom vi bor ganska långt ifrån är det svårt att ta sig iväg bara över dagen också.

När jag nämner detta så är alla så förstående till att jag inte kommer, men inte jag, det känns förjävligt att inte kunna komma och få vara anhörig, se ev. bilder, höra informationen osv.

Jag tycker även att det är synd att det bara är 2 timmar som det handlar om, jag vet att det är många som klagat på detta, men inget händer.

Så jag hoppas att dom anhöriga i framtiden får möjlighet till att hinna träffas och prata lite mer, jag hade gärna betalat en slant till mat för att kunna hinna umgås med människor som sitter i samma sits.

Kanske en lägesrapport via brev om hur dom har det där nere skulle vara lite uppmuntrande, för uppdateringen på hemsidan suger, dessutom har inte alla internet.

Så nu hoppas jag med ljus och lykta att vi snart får en inbjudan till en medaljutdelning, så vi hinner och kan vara med.. om vi får, för ibland känns det som vi "bara" är anhöriga.

Men snälla hjälp oss att få vara anhöriga, ge oss iallafall lite information.

För att beklaga sig lite mindre så hann jag prata med Mannen i 5 minuter idag och det kändes riktigt bra, längtar till nästa samtal.

Barnvakten skickar ett sms, hon har blivit magsjuk och kan inte komma imorgonbitti.... aningen panik skapas i mitt huvud... vad gör jag nu? det är söndag eftermiddag och klockan är 19´30 och jag måste ha barnvakt 06´00.

Jag kan ju inte ringa till dagiset som barnen får gå till om dom behöver tillsyn före 07´30 på morgonen, dom öppnar ju 06´30 om behovet behövs och detta skall meddelas veckan innan, mina barn har aldrig gått på det dagiset heller, dessutom finns det ju ingen att få tag i där nu ändå.

Som tur är ringer min mor i samma veva för att kolla vad barnen har att berätta om hur helgen har gått eftersom dom har varit där sen fredag em, då jag har jobbat hela helgen, när hon får höra mitt dilemma så ställer hon upp och kommer in, hon åker 2 mil enkel resa för att se till mina barn i 2 timmar och lämna dom på skolan för att sedan åka hem igen, jag är otroligt tacksam, jag har sagt det till henne och hon säger att hon vet, men jag vill kunna visa det också men vet inte riktigt hur.

Som sagt var så hade jag ju jobbat hela helgen tidigare i veckan pratade jag med Mannen och han sa att vi hörs nått i veckan, jag berättade att jag jobbar fredag och lördag kväll och gissa när han ringer... jo fredag kväll, han lämnar iallafall ett meddelande att han hör av sig i morgon och mycket riktigt så ringer han på lördag kväll också.

Jag känner mig lite irriterad då jag hör att han säger; - jag kommer inte ihåg om du jobbar men jag provar väl att ringa i morgon.

Lustigt att när han inte får tag i mig så har han möjlighet att ringa dagligen..

Så nu känner jag mig mest besviken på mig själv, jag räcker inte till, det är jobbigt att fixa och pyssla, vi har tandläkartider,  läkartider, skolmöten, fixa inför skolfoto (värsta uppdraget), diska, laga mat, tvätta, hinna umgås med kompisar, shoppa sommar/höst/vinter-kläder då barnen växer så det brakar, fixa barnvakt,

dessutom skall jag jobba och sist men inte minst vänta vid telefonen och vara en god hustru...

Men jag då, vem är jag?

..En mamma som får samvetskval för att jag inte träffar barnen dom helger jag jobbar för att jag måste lämna bort dom, för dom sover där hela helgen, istället för att passa på att umgås med kompisar på dom lediga tider jag har, istället vill jag bara hem.

Jag har även börjat tappat lusten för att skriva mail och brev till Mannen och jag har förklarat det för honom, men han verkar inte förstå.

Det är inte så roligt att skriva mail om man inte får nått tillbaks, jag vet inte ens om han läser dom så länge jag inte frågar.

Jag antar att det är en svacka, men det krävs så lite för att allt ska rasa här hemma.

Telefonen...det enda stället jag inte har haft den på är på jobbet, där får jag inte ha den på, annars har det följt mig överallt, jag tar med det när jag kastar soper, går till tvättstugan osv. ifall han ringer...

Så min fråga till mig är; vad händer med mig, vem är jag.... 

Jag har lovat mig själv att försöka släppa telefonen lite bättre.

Det går säkert över, men någonting inom mig börjar fundera på hur det blir när han kommer hem för gott, är det då det svåra kommer, att hitta tillbaks till varann?

Idag på jobbet så fick jag en kram av en tant som jag hade hjälpt, det var då som jag kände hur mycket jag saknar kroppskontakt och värme från en annan människa, visst jag saknar väl den mer intima delen också, men just värmen från en annan människa, att kunna krypa in i Mannens armar för trygghet eller bara värme saknar jag så otroligt mycket, jag har inte känt det tidigare, men när hon gav mig den där kramen så började jag nästan att gråta för det var så längesedan någon höll om en på det sättet och när jag sedan gick därifrån så kände jag mig tom och ensammare än förut, både psykiskt och fysiskt.

Visst jag har barn, men det är inte samma sak när man får springa och jaga efter en kram...

Jag är inte en sån person som i vanliga fall brukar krama mina kompisar men nu ligger dom snart risigt till  :) 

Hemma igen efter en weekend i storstan,tåget blev 1 timme sent hem igår kväll och visst självklart vart jag förskyld, lite hosta, lite huvudvärk, lite feber, men med ipren och mycket envishet hade vi en rolig helg, vi hann med både skansen och grönan och lite shopping, käkade hallon och jordgubbar.

Mest jobbigt var det för vår son, han kände tydligen ett stort kontroll behov av att kunna se mig hela tiden, när vi var på en lekplats på skansen så, sa han åt mig att ställa mig på ett speciellt ställe, där han kunde se mig hela tiden, han säger åt mig hela tiden att jag inte får gå nånstans och han går högst 3 steg med ryggen mot mig innan han vänder sig om, likadant när vi satt på tåget, vi satt rakt emot varann men med en dator emellan oss, trots att det är enbarnfilm på så föredrar han att se på mig istället, han försökte släta över det med att säga: -Mamma, jag vill se på dig för att du är så fin idag.

Smikrad som jag blev så fick jag ändå säga, att det är okey, jag ska inte gå nånstans och om jag måste gå på toa så säger jag till.

Han blev då lite lugnare ett par timmar - stackarn,jag vet inte om det känns  så här för att hans pappa har "lämnat" honom det kanske hade blivit såhär ändå, det enda jag vet är att han blivit såhär efter utlandstjänsten börjat.

En annan sak jag tänkt på och beklagar mig lite över är hur barnen höjer sin pappa till skyarna, om pappa har varit här så hade vi fått gjort det och det, dom minns nästan inget negativt om honom alls, pappa skulle vilja varit med och gjort allt, men så var inte fallet, han är som vilken männsika som helst som klagar lite ibland och som inte vill vara med och göra allt och som också säger nej, kanske lite ofta ibland, inte lika mycket nu när han är på leave men i vanliga fall, men han är ändå en underbar pappa, men just att en människa blir höjd till skyarna för att dom inte är närvarande.

För jag märker att jag har blivit likadan, tänk om Mannen varit hemma så hade jag sluppit all denna disk...... men igentligen, när diskade han sist då? det var LÄNGE sen. Likadant när vi var i Stockholm och jag var febrig, tänk om han var här då hade han kunna varit min stötte pelare när vi sprungit på stan..... Men haha, han tycker ju inte ens om att gå på stan, så chansen att det skulle ha hänt är väldigt liten, konstigt att man glömmer sådanna saker, så han har mycket att leva upp till när han kommer hem för gott :)

Jag tycker att det  är roligt att ni som läser ger sig till känna ibland, det värmer att mina tankar kan ge andra stöd, så nu tjejer och ev. killar som är anhöriga så ska ni få ett tips som hjälpte mig lite.

Åk bort, min Man blev tydligen lite orolig när vi åker till en större stad, för han har verkligen anträngt sig att och ringt varje dag vi varit i Stockholm, bara för att kolla hur vi har det, det var faktiskt lite festligt att han fick oroa sig lite istället, för vi har bara haft kul.

Idag  så kommer ju jorden gå under om man skall tro en massa forskare, klockan 09´00 återskapas Big bang, så det är väl bästa jag väntar med att lägga mig i badet för jag vill ju inte dö naken,jag har ju trots allt gått upp lite i vikt.

Undra hur många som låter sina barn stanna hemma från skolan idag, för om det verkligen skulle vara sant att jorden går under, borde man inte dö tillsammans då?  Hur många stannar hemma från jobbet idag, blir försäkringskassan ner ringda? eller struntar folk i att anmäla sig sjuk för det spelar ändå ingen roll.

Det skulle vara intressant av att se hur ett sådant här besked påverkar folk.

Själv tror jag inte riktigt på det men å andra sidan vad vet jag om forskning, jag hoppas att jag har rätt och låter min dotter vara kvar på skolan och om vi överlever dagen så får vi väl fira med efterätt.

Men det är väl kanske ett perfekt tillfälle att påminna alla om att säga saker som man aldrig vågat berätta för nån för att man är för blyg, passa på att skriva en lista: "om jag får leva så vill jag/ska jag"

finns det nån utbildning eller jobb som man har som dröm och inte uppfyllt, nu börjar klockan bli knapp och det är bara 20 minuter kvar och jag sitter vid datorn...

Nä jag ska väl iallafall få vara mätt om jag ska dö, så skriva igen får jag göra om jorden finns kvar.

Ha det så gott så kanske vi hörs igen.

Lycka till 

Nu väntar en weekend till huvudstaden till helgen, jag och barnen skall bara mysa, slippa laga frukost, ställa väckarklockan osv.

Håller nu bara tummarna att vi håller oss friska, vi har börjat bli lite krassliga, men det kanske stannar vid det, det ska bli så skönt att bara komma bort ifrån allt.

För ibland känns det som om allt negativt bara stuttsar emot mig, visst är det jobbigt när det händer men sen förtränger jag det, det blir lättare så.

Men det är väl därför man blir så trött ibland och därför man kan gråta lätt när man ser på film. 

Likadant när man hör från andra anhöriga, man kollar med varann hur ofta ens anhörig ringer och hur mycket presenter han kommer hem med.

Jag vet att alla inte har mobilen på därnere och min man är en av dom.

Så jag hör kanske inte av min man lika ofta som andra men jag hoppas och tror att han hör av sig när det finns tillfälle för det. 

Ang. presenter har jag sagt till honom att han inte behöver köpa nått till mig varje gång, det viktiga är att barnen får en liten sak.

Trots det så har jag ändå fått nått litet ändå, jag tycker det är jättegulligt, men jag vet dom fruar som får hur mycket saker som helst och dom som inte fått nått och det betyder inte att deras män älskar dom mindre för det, det ligger i känslorna inte i sakerna, för baksidan av att höra från andra anhöriga är att man jämför mycket med varann,

men sen finns det så mycket andra possitvia saker med att ha kontakt med andra anhöriga, oron och att leva i samma sits, men det osäkra delen kan säkert göra många flickvänner,pojkvänner, fruar och män osäkra på om deras man/fru/pojkvänner/flickvänner älskar dom lika mycket.

Men det är ingen tävling.