I fredags bokade jag min första tid till Mvc, men på kvällen började jag att blöda lite, jag blev lite orolig men vet att man kan blöda lite i en graviditet, men nu när helgen är över är tyvärr graviditeten likaså, jag började blöda mer och mer och mina små symtom jag hade fått har nu förvunnit och jag sitter nu och väntar på att Mvc skall öppna sin telefon tid så jag kan avboka tiden jag har fått hos dom, även detta meddelande till Mannen fick ju vänta, att inte kunna ringa när man har behov av det känns hemskt, jag visste inte vad jag skulle ta mig till och skrev därför ett mail till honom om det, jag ville inte börja berätta om det ifall det skulle ta honom tre dagar att ringa och därför bestämde jag mig att det fick bli ett mail, men en halvtimme senare ringde han ovetandes om mailet, så jag fick berätta om det på telefon istället och det kändes skönt att få göra det, tyvärr hade han inte så lång tid att tala i telefonen, men iallafall en liten stund.

Så utan kompisar och familj då alla är bortrest på olika saker allt från Cypern till Turkiet, just denna helg var alla tvungen att vara borta samtidigt och utan Mannen, så har jag och barnen bara varit hemma, jag har legat i sängen mest hela tiden med en stor dos av självömkan och barnen har spelat ett nytt Tv-spel, tillslut så behövde dom min hjälp med en ny bana och jag tappar bort mig i min sorg och far rakt in i tv-spels tänkande, under ett dygn hade jag glömt bort hur man skrattade och det kändes så skönt att mina barn fick mig att göra det igen.

Men allt känns så konstigt, det är som om jag aldrig var gravid, har jag drömt?

Nä inte riktigt, jag hittade graviditets testen i handväskan i morse det visade fortfarande possitivt på ett av dom som jag tog i tisdags och jag har ännu inte fått tag i Mvc för att avboka tiden, så nu känns det som om jag bor i en torktummlare, men snart hoppas jag att det är ett minne blott. 

Fel trosor, fel byxor och fel strumpor, så började dottern sina ord i morse, allt jag gjorde var fel. 

Det har varit en strulig och förvirrande dag på jobbet, sonen skulle på synundersökning och efter den tänkte jag att vi kunde lyxa till det med att köpa hem nått gott fika från nått konditori, men eftersom jag vill vara snäll, eller rättare sagt dum så slutade det med att vi var runt på alla fik i hela stan, eller iallafall 5 st för att vi skulle hitta någonting allihop, men ju längre tiden gick desto grinigare och hungrigare blev vi, så det slutade med ett kakpaket på hemköp som vi ska fika i morgon, så gick vi på Mc donalds istället, alla blev glada och nöjda.

Redan när synundersökningen var över fick dottern reda på vad vi skulle äta till middag och hon började gråta och klaga, så hon blev ju förstås nöjd när det blev McD istället.

Men sen påväg hem började det igen, vi blev tvungna att hämta cykeln vid skolan och cykelhjälmen satt lite fel, då började hon gråta och skrek att det var mitt fel, allt var mitt fel tack vare hennes beteende som höll på ett  bra tag med olika anklagelser så slutade det med att hon inte fick nyckeln hem för att gå in innan vi hann gå hem, det tar ca: 5 minuter att komma efter, så hon blev ju självklart arg för det också, så när jag kommer hemåt, så har hon slängt cykeln vid sidan om och satt och grät i trappen för hon höll ju på att kissa på sig, så återigen hittade hon en orsak till att allt blev mitt fel....

Förra söndagen skulle jag få träffa jouren på akuten för att se om min urinvägsinfektion fortfarande var kvar, då allt fortarande inte kändes ok, men får istället reda på att jag är gravid.

Lite snopen blev jag och fundersam när Mannen skulle få reda på detta, hur länge skulle det ta innan han hörde av sig så jag kunde berätta att vi skulle ha barn igen. Det är ju inte så att jag kan lyfta telefonen för att ringa och berätta, för jag anser inte att det är en akut sak, jag skulle nog minst behöva vara döende för att jag ska ringa ett sånt nummer.

Han ringde iallafall nån dag efter och jag fick berätta nyheten, tänk att jag skulle vara i ungefär 4 månaden när han kom hem för gott, konstigt men ändå spännande, jorden bara snurrade runt i huvudet på mig och det kändes som en hel ny värld öppnade sig.

Det nya jobbet började i tisdags eftermiddag och jag tog en fika med en kompis på stan innan, jag kände mig väldigt exhalterad med ett nytt jobb och att bli mamma pånytt, tänk om det var fel, jag kanske inte är gravid?

Så innan jag mötte min kompis så sprang jag på apoteket och köpte nya graviditetstest, jag tog dom två som fanns och medan vi fikade satt vi och väntade på ett blått streck och ett rosa sträck tillsammans och där fanns dom på båda testerna, ja jag var visst gravid coh med det i tankarna så gick jag till mitt nya jobb.

Ett nytt jobb, blir nästan som ett nytt liv, allt funkar bra.

Dessvärre har jag fått en släng av barnen hur lite dom uppskattar att jag lämnar bort dom till deras mormor när jag jobbar, dom vill att jag ska sluta jobba, min dotter vill att jag ska bli kändis istället, hon vet bara inte hur än :)

Så ikväll så beställde vi hem pizza och kebab och hade en kväll tillsammans framför tv:n, på en onsdag!!

Men nu känner dom sig bättre och jag slipper mitt samvetskval iallafall för en stund.

Och som tur är, så är dottern ändå lite glad, för hon har fått sin första pojkvän, tänk vad hennes pappa missar... dom blir stor så snabbt.

I morgon har jag sista arbetsdagen för veckan, ska bli skönt att få nån dag ledigt, det börjar bli lite fullt på hårdisken i huvudet just nu. 

I dag är en sån dag jag bara vill stanna tiden, jag har suttit hos frissan färgat och klippt håret, köpt ansiktsmask, blivit bjuden av en kompis på en trerätters middag hemma hos henne, vår son hade haft det roligt på skolan idag och Mannen ringde, allt e perfekt och det känns så skönt, dessutom så har vi en weekend för mig och barnen inbokade till huvudstaden för att bara vara och få komma lite hemifrån, den sker om ca: 2 veckor.

Så  just nu är som sagt allt perfekt och jag vill bara stanna tiden 

Jag hade planer, barnen skulle vara 2 timmar i skolan, under tiden skulle jag hinna ta mig ner till biblan och fika med en kompis på stan, jag förklarade för min kompis att jag kanske kunde komma iväg efter en halvtimme från det att skolan börjat.

MEN så blev det inte, vi gick in i klassrummet och där blev jag sittandes, alla klasser i skolan skulle gå ut på gården och ställa sig på rad, dom föräldrar som var med fick stå en bit ifrån och titta på, det var så mycket barn att jag först inte såg min son och när jag väl såg honom så stod han alldeles tyst och storgrät, när jag gick dit så tog han min hand och sa att han inte hade sett mig, jag fick stå där under hela tiden det var uppträdande och sen gick vi in igen, alla barnen i hans klass gick in först och sen kom vi andra, jag tittade in i klassrummet och där var han inte, jag hittade honom gråtandes i korridoren, han hittade inte mig-igen. Så nu gick han dit jag gick, när skolan var slut så gjorde vi en tripp ner till stan alla 3.

Men  han ville inte hitta på film som finns på barnavdelningarna på kappahl medan jag tittade efter kläder, han ville först men började ropa efter mig strax efter, likadant när jag stod i kassan och skulle betala, då vågade han se på filmen för då kunde han se mig, men frågade om vart annat om jag sa något eller så påminde han mig om att jag måste säga till när vi skulle gå.

Jag var glad att jag var ledig denna dag, nackdelen är att i morgon är jag inte det.

Vi pratade mycket under dagen och det verkade mer ok att gå, ända tills ikväll- han vill inte gå, han försökte till och med att kräkas för att han skulle vara sjuk i morgon och i morgon kommer barnflickan och ska lämna, jag hoppas bara att det går bra för honom i morgon för varje gång han grät i skolan var ju jag påväg att gråta, jag antar att det blivit kanske lite mycket när pappan åkte tidigt på morgonen och sen börja skolan, han verkar känna sig rädd och osäker och det är inte likt honom, jag önskar bara att det går över snart. 

Nu har han åkt, dt känns tufft, jag såg till och med han flygplan när jag låg i sängen och försökte somna om, det gjorde inte saken bättre.

När vi kramades en sista gång så kändes det som om det var sista gången för alltid och jag gråter inombords, men jag vill inte visa hur ledsen och orolig jag är, visst säger vi båda at vi kommer sakna varann, men inget mer.

Idag börja våran son skolan, han första dag, det är en stor sak för honom och hans pappa missar det, det märks på hans beteende att han tycker att det är jobbigt, han har blivit väldigt mammig igen och dottern har fått tillbaks sitt humör, allt började för 2 dagar sedan, men jag hoppas att det går över snabbare denna gång, nu är jsg förberedd, jag hoppas bara att jag har orken till det, jag har alldeles för mycket i mitt liv nu för att ha mycket ork till övers, men barnen går väl i första hand så... det ordnar sig alltid.

Ja ha dax för lite uppdatering;

Ang. mitt nya jobb som jag ska börja, så kunde jag inte hålla tyst om det. Ganska snabbt på när han kom blev det mycket prat och jag nämnde att han lätt glömmer bort våra prroblem här hemma, han höll absolut inte med, då jag ifråga satte hur det gick hos min chef sist.

Han såg lite skamsen ut och sa att han hade tänkt att fråga men glömde bort det.

Jag sa till honom att det var just det jag menade, att han glömmer våra problem för att han inte lever i dom, men han har ändå svårt att hålla med mig, men jag tror och hoppas att han innerst inne förstår hur jag menar ändå.

Och förutom att jag  varit lite sjuk och fått gå på pencillin, så har det varit ganska lungt här hemma, händer inte så mycket.

Det jobbigaste tycker jag väl är att barnen tar lite avstånd från honom, det är alltid han som måste ta  initiativet vad gäller allt som har med dom att göra.

 I morse, ville dottern ringa en kompis, så hon frågade mig om det var ok, jag sa att hon kunde fråga pappa, men hon vågar inte, hon vill att jag ska fråga.  Sonen är likadan och när dom precis lärt sig att börja fråga, så åker han igen, för att komma tillbaks på ruta 1 igen inför nästa gång han kommer hem.

Sen kan man ju undra, behöver dom inte kliva upp på morgnen där nere?