Ja, äntligen har jag börjat rycka upp mig igen efter en svacka om självömkan.

Sist jag skrev var jag på väg hem, när jag väl kom hem så bäddade jag ner mig i soffan och bara tilltade på tv:n, där sov jag i 3 nätter, det är ju tur att jag hade jobbet att gå till på måndag eftermiddag, annars har jag väl legat kvar där än.

Förutom de tider jag har jobbat så jag har varit ner på stan och ätit lunch och shoppat dyra gardiner till hemmet.

Jag lagt kläderna i högar på golvet, det tog mig 3 dagar att öppna kylskåpet, en av dagarna åt jag jordnötsringar till middag, annars har jag överlevt på lunchen, tiden hemma jag endast tillbringat med att se tredje säsongen av Grey´s anatomy, många tårar blev det, men nu börjar jag bli bättre och börjar rycka upp mig, men det var skönt att få en "anledning" till att gråta, eftersom jag har varit på gränsen till gråt utan att riktigt förstå varför.

Det känns konstigt för när jag trodde att jag var så stark, då föll jag igen, det behövs inte så mycket för att det skall bli så.

Mannen har iallafall hunnit ringa flera dagar, inte riktigt alla dagar, men nästan, han ringde till och med till jobbet mitt för att berätta att dom skulle vara borta i flera dagar, så nu kommer telefonen vara tyst ett tag, iallafall ifrån honom.

Nedräkningen till Leavet ger jag upp då jag hellre föredrar att veta att det blir snart bara några veckor kvar, än att räkna dagarna, dom blir ju så många.

Sitter på tåget hem, hem till ensamheten, har lämnat bort barnen för att dom skall få en längre semester, så nu återstår det jobb för mig, det är bara 5 dagar sedan han åkte tillbaks.

Längtan- ja

Lidande- nej

Jag har märkt att mitt saknande och längtande lär mig att prioritera mer, vad som jag tycker är viktigt för mig och jag har märkte att jag uppskattar honom mer än jag trodde.

Visst jag ljuger om jag säger att det inte är svårt ibland, men det får även mig att hitta mig själv mer, annars försvinner jag i vi, tänkandet.

Jag börjar känna mig mer stark, jag kan klara mig själv mer, jag har aldrig sett mig beroende av någon annan, men däremot så förvinner min vilja väldigt ofta i alla sammanhang, jag ger ofta med mig, jag tjafsar inte, det är inte hela världen att göra som andra vill, men nu när jag börjar hitta mig själv mer, så börjar jag bli mer krävande och mer bestämd vad som känns bra för mig.

Så jag börjar tro att lidande och längtan, allt sånt har en mening.

Och med dom tankarna kan jag våga säga att det är BARA 4 veckor tills vi ses igen. 

Jag hade förträngt att han skulle åka igen, eller jag har iallafall skjutit på tanken, på så sätt så har jag kunnat vara avslappnad mer, men i morse så vaknade jag av att jag hörde ett flygplan och tårarna började rulla.

Det känns som om allt är det sista jag gör, den sista kramen kommer idag, den sista kyssen osv, jag får inte glömma något, jag kan ju inte kompensera det på nått sätt.

Men jag vill inte att han skall se mig gråta, jag vill inte att han skall vara orolig, jag vill visa mig stark,  jag klarade av det förra gången, trots att denna gången tröstade jag mig med att shoppa istället. 

Nu är det bara 8 timmar han sätter sig på ett anslutningsflyg, jag önskar bara att jag kunde glömma tiden och bara känna av den timman innan för jag vill kunna njuta av varje sekund som går idag, jag vet att det bara är ca: 6 veckor tills han kommer tillbaks, men oron värker i kroppen ändå.... 

vaknade lite före alla här hemma så jag passar på att uppdatera.

Jag nu är han hemma, konstigt nog har vi det lite bättre än vad vi hade innan han åkte, inte lika mycket tjafs som små bagateller längre, annars kan jag inte sätta fingret på vad som är skillnad, jag har fått sett bilder där nere ifrån och det har varit en upplevelse. Visst är det jobbigt när han är borta även om det känns som om jag redan glömt hur jobbigt det är, men det blir jag snart varse om tyvärr.

Men jag märker att även han påverkas av saknaden, för vår semster tillsammans vill han tillbringa i hemmet och göra dagsutflykter istället för att åka bort, han vill hinna tillbringa dagarna så mycket som möjligt med mig och barnen och det känns ju skönt, kanske lite tråkigt tycker jag personligen,jag hade ju gärna velat åka till öland eller dyl som vi alltid gör varje år, men det är en ganska lätt uppoffring för hans skull, så jag säger inget utan låter han bestämma vad som känns bäst, det är ju trots allt han som åker bort sen ige, så jag är extra glad att vi hann med en tripp, jag och barnen innan han kom hem.

Första natten vi sov tillsammans vaknade han till och halv satte sig upp och bara stirrade på mig, första gången han gjorde det var när jag gick och lade mig och han redan somnat, andra gången när jag lade min arm på hans, visst han var väl "kvar" i landet men det skrämde skiten ur mig.

Men jag antar att dom inte är van med det längre, hihi.

Men det var den enda natten, nu är han hemma på rikigt. 

Hemma från semestern som jag och barnen haft.

Sitter nu och väntar på att få gå och möta honom, flyget är försenat, men bara en halvtimme,  det är så mycket blandade känslor och jag försöker föreställa mig hur det kommer att bli dom här dagarna han blir hemma innan han ger sig iväg igen, men det är omöjligt att föreställa sig.

Bara enkla saker som far igenom huvudet, ska jag behöva byta sida på sängen nu, jag ligger ju där han brukade ligga, vilka tv pogram skall nu vara på tv:n vihar ju ganska olika smak oftast är det jag som brukar vika mig, men nu är jag inte van att göra det längre. Alla rutiner som jag och barnen har fått in, hur blir det med dom? Vad är han van med?

En sak är ju säker barnen har höjt honom till skyarna, jag får ofta höra att om pappa hade varit här så hade vi fått det, dom glömmer att det oftast han som sa nej. Vår dotter hade till och med ett kort på sin pappa upsatt på sin plats på tåget, det lilla bordet man viker ut, lite gulligt var det ju.

Minnet är kort för ibland så glömmer jag till och med hur det var innan han började sin utbildning och åkte iväg.

Nu är det dax för en dusch och lite smink, man vill ju iallafall vara någolunda fräsch när man möts ;)

I dag vaknade jag med tanken att jag måste packa och städa för i morgon åker vi på semester en vecka, suck, jag avskyr verkligen att städa, dessutom ska jag lyckas packa så lite som möjligt, vi ska flyga hem och väskan får bara väga 20kg, jag har ju inte ens en våg, hur ska jag veta hur mycket den väger. Jag vet ju en som kan sånt bättre än mig..... men han är ju inte här.

Så jag troro det slutar med att jag måste packa en  väska i väskan, för säkerhetsskull. För säg att jag har för mycket saker i väskan, då har jag 2 alternativ, 1: betala övervikt 37 kronor kilot, eller checka in en till väska vid gaten 100kr som får väga max 20kg, tänk att det ska vara sånt strul att flyga, för jag måste verkligen packa ner allt, barnens egna ruggsäckar är 5cm för breda för att gå som handbagage och sen får man ju nästan inte ha nått som handbagage pga. säkerheten. Jaja det brukar ordna sig, vi ska ju på semester :)

För 20 minuter sedan fick jag ett sms av en kompis att kolla i tidningen, så jag skyndar mig att göra detta och där är han.... dom har skickat en midsommarhälsning till tidningen, vad glad jag blir.

Jag visste att det kanske skulle komma en, men jag visste inte om jag skulle hinna se den innan vi åkte iväg.

Det var så skönt att få se honom, hur han ser ut nu, barnen blev också överlyckliga, tänk att en liten bild kan lysa upp hela vardagen.

Dessutom måste jag påbörja en ny seriebox, nu har jag sett både sex and the city och vänner och eftersom jag bara sett säsong 1 och 2 av greys anatomy, kanske det får bli den.

Tanken var att jag skall passa på att se sådanna serier som han inte tycker om och det funkar bra.

Då skall jag bara lyckas göra min andra seperation, datorn.

Den har jag utnyttjat genom att maila med andra tjejer som sitter i samma sits, läst på resedagboken, läst nyheter om vad som händer därnere, tyvärr anser jag att försvarsmaktens egna sida är lite dålig på uppdatering och DN kanske lite för bra, där skrivs det ganska ofta vad som pågår och i nuläget händer det en heldel, så det blir väldigt svårt att släppa taget, men jag tror att det blir nyttigt för mig att göra det och om det händer så vet jag att do hör av sig, men jag vill ju ändå hänga med i vad som händer för att lättare förstå hans oro.

Men när vi kommer hem från semestern så kommer han hem på leave och jag/vi längtar............. 

Det går upp och det går ner, och just nu går det upp.

Jag har pecis fått semester, han har ringt och vi hann prata om mycket saker, så nu känner jag mig lugnare.

Jag och barnen kommer att åka i väg på semester och när vi kommer hem så kommer han hem, på så sätt har vi gjort lite kul innan han kommer och vi har inga krav när han kommer hem, annars blir jag lätt rastlös hemma.

När vi först fick veta att han skulle åka, så pratade vi mycket och det slutade med att vi köpte en katt, vi har inget annat husdjur och jag tänkte att en hund vore trevligt men en katt är mer självgående, så en katt flyttade hem till oss i september, de är bra för barnen att ha något att ty sig till när dom är arg på mig eller ledsen, nu när pappan är borta och det har funkat jättebra dom har även blivit duktigare att ta ansvar också.

Sen är jag väldigt tacksam för alla som skriver på resedagboken, ni berättar lite vad som händer där nere, även om min man inte håller på exakt lika som den som skriver, så känns det som man får vara en del av vad som händer där och även få se lite bilder.

Mest lycklig är jag väl för att dom efterlängtade breven till barnen har kommit fram och jag fick också ett, det visste jag inte om tidigare, på något konstigt sätt känns det som vi har kommit närmare varann genom denna prövning, jag känner mig mer säker på hans kärlek till mig och tvärtom, hoppas bara att han kan smälta in lika lätt trots att det blivit lite annorlunda här hemma, en del regler för barnen har ju ändrats och även jag, vi måste det för att vi lättast ska klara oss, mer fasta rutiner har det blivit, då vi tidigare har haft det ganska slappt då det gäller bla. tv, vart man äter maten, tider och sovrutiner, för tidigare har vi varit två som kan backa upp varann, nu vet barnen om att jag är ensam och det har blivit mer tjat, trots att jag kanske inte ger med mig, så fortsätter dom att tjata, så hårdare har jag nog blivit, men det har bara varit till en fördel, så igentligen undrar jag lite varför jag väntat så länge.  

Nu har jag inte hört ifrån honom på 3 dagar, visst det kanske inte är lång tid, men det har inte varit så ofta på sista tiden, med varken mail eller telefon, det som blir jobbigt är att dom gånger han ringer blir så korta, han måste alltid gå tillslut, det är så mycket jag vill berätta.

Dessutom har det hänt en viktig sak på jobbet som jag absolut inte vill ta på varken mail eller telefon, så just nu är jag väl mest ledsen och rädd och längtar till att han skall komma hem och hålla om mig, men som det trofasta fru man är så sitter man väl och väntar och hoppas på att det skall ringa ett dolt nummer eller att det ska komma ett mail från honom, bara så jag kan få glömma min vardag för en stund....